ni

kakor och ikoner
krispig kål,
kristendom och
cederträd

ni

Meningarna håller inte riktigt ihop, varken inbördes eller sinsemellan, varken betydelsen eller konstruktionen.

ni

som om jag var väntad öppnar han dörren. som om han väntat på mig, inte bara idag utan många dagar.

ni

öppna brev

ni

för övrigt: jag funderar på att bli religiös på riktigt. alternativt på om jag är det.
och det är inte ens desperat. det är bara många ord.

ni

(tillägnad)
tillgänglighet
(gänglighet)
(gänglig)
(gängor)
(gäng)
(förgänglighet)

ni

så sitter jag och
väntar tyst i
flera flera dagar.
så börjar det
plötsligt att
regna.
jag rusar ut
på balkongen
leendes med
händerna, armarna
utsträkta.
då gör han
samma sak
och jag
ler mer.

ni

han plockar
blommor
från träden
och tar in dem
för doftens skull.
nu skrynkelsköna
i en torr skål.

ni

frukt
dunkar
skyltar
kyrkor

ni

mitt emellan
de två filerna
på en stege
står en man
och målar
reklamskylten
grön.
runt vägen
har allt
samma
gröna
fuktiga
färg.

ni

(så börjar det äntligen att regna)
banden av gröna palmer mot högblå himmel
rivs undan och
de svarta konturerna stakar sig mot
vita blixthimlen.
(det luktar svalt och cashewfrukt)

ni

biblioteket
är öppet
till klockan
sex på kvällen

ni

Rädsla och makt förenas i begreppet: nej. De verkar och värkar oskiljaktiga från varandra.

ni

varje ny tillvaro är som en skraplott

pre-ni

är god och textar.

pre-ni

säsongskuriosan

pre-ni

och julsyntharna.

pre-ni

koppar, järn

kaffe-, våffel-

ni

jag böjer mig över den
välvda lerkrukan
med 'lördagsblommor'
(via en pixlig
bildtelefon misstar
karin den för att
vara fylld med
gröna hjärtan) -
jorden luktar honung.

ni

om hur det verkligen går i perioder
inte bara det att komma på
utan också det att hålla fast,
att de två måste sammanfall, förbli oskiljaktiga
för att något ska kunna fästas. på papper.

ni

ni

det hängde färgranna
tygband i taket
och jag förstod ord
och sammanhang
men inte en mening.
mål och medel
sade man
och åt sedan lunch.
kött och oljigt ris
ur skär frigolit.

nu

timglaset bredvid den vita pilen har bytts ut mot en snurrande cirkel.

vid

jag läser i en pocketbok från sjuttiotalet och fascineras över att bokstäverna ibland har försetts med ram. typerna har färgat av sig och kringgärdat. inga pixligheter, bara trycksvärtsludd.

vid

en blogg kan aldrig bli klassisk. en klassisk blogg är en levande klassiker, en som varje dag, eller åtminstone varje vecka fylls på. en blogg som inte uppdateras har inget värde. värdet ligger i uppdateringen, snarare än innehållet. ett magasin kan läsas tio år efter utgivningen, en morgontidning släpps i hast vid blott två dagars ålder. det ligger inte i innehållet. på papper hade det kunnat stå sig. men i elektronisk form, hur länge det än ligger kvar, hur länge det ens finns bevarat, är det värdelöst. en ouppdaterad blogg är inte ett textarkiv, det är en behållare för skräp på väg till pappersinsamlingen.

vid

det slutar intressera mig. det här. att skriva. sådant här. det försvinner helt ur min tanke, min vilja, min strävan. istället samlar jag på myggbett, och agerar lillgammal och brådmogen i universitetssalar. för att jag känner att det angår mig, andas mig, blir mig, blir jag. jag faller ur min sommarkurs i svenskans struktur, jag faller ur och fyller hela skogen med blåbär. mitt hår växer längre. tiden är lång och mycket. mitt år växer längre. jag tänker inte på det här sättet längre. grenar. menar. jag vet faktiskt inte om jag sörjer willy eller michael mest. mest sörjer jag att jag aldrig han cykla till nåntuna och spana. jag var på väg så många gånger. på vägen. på drift ditåt. där. en dålig översättning skriver: veckändan!!!!!!!!!!!

vid

käck-lista

utanför tågfönstret

ser världen ut som
krusbladig persilja

vid

ängen sedan

sprk

om den där artikeln i dn om vår syn på fotografiet. om allt annat jag tänkt. om att jag nog får praktik på språkrådet i höst, om jag vill.

vid

http://ling-map.ling.su.se/blog/blog_ak.php?q=500
det här, typ, skriver jag min d-uppsats om.

vid

metaforer som tidsmaskineri.
X är när xxxx xxx xxx

vid

morfar, karin och jag far i bilen längs västkusten, med havet till vänster. morfar, som är gammal lärare och har många frågor, säger: 'fenicierna, vet ni vad de uppfann, den hittills bästa av alla uppfinningar?' karin, som alltid har svar, säger :'alfabetet'. 'tänk vad klokt' säger vi då i kör. men sedan undrar vi om det är sant, och enas om att det är ett alfabet med bokstäver, som symboliserar talspråkets ljud, som de uppfann. morfar säger att detta system är 'överlägset' bildspråkliga teckensamlingar. men medan vi går ur bilen, och jag följer karin till tåget, funderar vi på om det verkligen är så. på det viset blir språket med nödvändighet knutet till talspråket, dess alltid lite sämre, efterapande karta. så tänker vi på de som är hörselskadades problem med stavningen, och så på kina - det stora landet med två språk och många dialekter, som trots allt förstår varann, de som är läs- och skrivkunniga vill säga, i skrift. över hela stora landet, med så många människor har man samma skrift, tack vare att tecknen är bilder och inte ljud. vi drar det hela längre och tänker på universalitet och ett världsspråk. kanske var esperantons misslyckande att den byggde just på ljudalfabetet, och det talade språkets grammatik och skrivning. kanske kommer kinesiskan ta över världen, inte av någon annan anledning, att människan med bilder kan kommunicera över språkgränser. kanske behöver vi inte i vår datoriserade, mobiltelefonerade värld ett gemensamt talspråk. det vi behöver är ett skriftspråk gemensamt, även när det som strömmar ur vår mun är olika på många plan. vi tänker också på de där smilfinkarna - en första antydan till överbryggande bildspråk i det elektroniska rutnätet mellan länder och människor.

vid

slit ut mitt hjärta

vid

alla liv
vi tror
vi lever

vid

fota färg

vid

'meningsfullt material'

vid

blott en
visare




(här ska du tänka: blott en dag, ett ögonblick i sänder, som den där psalmen, de sjunger i madicken; och sedan visare - jo, tiden går. och sedan: blottare som visare - naket. och sedan blott en visare, och det skulle ju igen kunna vara lite religiöst. man kan också tänka att någon blir smartare med tiden. eller så - äsch, ba)

vid

visst beror det väl på att jag ingen tv har, men kronprinssesans svar ("ja-ja-ja" eller "ja, ja, ja": pressen verkar inte riktigt vara överens) - skulle det vara något positivt, något att skryta med? de många ja:n jag säger då jag till slut trött på tjat jakar för att få lugn och ro. fast äktenskapet ska kanhända symbolisera just det, det irriterade uttrycket för att få lugn och ro.

vid

dina svarta punkter till pupiller
slut
ljusspringan
springande över det
spridda, plumpa
bläcket
lås
bleck
bäck
beck
blunda

vid

var varsam

vid

så här
efteråt

(om det någonsin finns ett efteråt)

vid

i huset och i bokens blad
det susar ock i sidorna

vid

när jag sitter i biblioteket skäms jag för skrivljuden. blyertspennans grova rasp mot papperet, mitt raska hårda knäppande på datorn. men läsljuden, prasslet, bladen de känns mer rätt, mer lagliga, behagliga.

vid

köl för lök
två akter

vid

hacka lök
packa! sök!

vid

mot iver stå ände be vis

vid

söka sina fötter
ha rötterna i jorden

vid

mask i rad
bröd och iglar
allt nött i kö

vid

få förtunnat
smeker livet

vid

mången darr
på hösten

från och med dur
då klockan
klang slagen

vid

det var en gång
en företeelse

vid

det var kärlek i översången
löv på övergången
inte skrattad

vid

rader av blader
av hyllande
ekar vitt minne

vid

doppar bokstav

vid

rader
av
blader
av
hyllande
ekar

vid

all tid
mellan bladen
(bokens,
trädets)
--- veck

vid

min första tanke: I love taffs
den rätta tanken: I love trees

vid

hur det ofta blir uppenbart att ens skärpa är sämre än andras först när bokstäverna blir suddiga. att siluetter, hus, människor, konturer av träd är mera subjektiva, utan behov av samma inställning, fokus, lins. bokstäverna som det som binder ihop hos och ger normen, på ett väldigt fysiskt vis. på tippen.

vid

all tid
mellan bladen
(bokens, trädets)

vid

titlar kan aldrig bli annat än fåniga

vid

man fotograferar det glada och skriver om det andra

vid

gråten ligger så fint nära gråsten

vid

jag vill skriva: 'här går jag runt och är uppenbar'. men det håller inte länge. bokstävernas länkar brister; ordet 'uppenbar' är dött. det var stället dit alla över tjugo gick, när jag var arton och ett halvt och kanske hela uppsalas yngsta statsvetarstudent. det låg vid korset drottninggatan-västraågatan och var hippt och spelade hip hop. jag kan bli så arg på vitsiga egennamn, gatnamn, barnamn (barn-am), frisörsalonger, smörmärken. de tar ordens ytor från mig. orden från mig. mitt världslock väck. så uppenbart arg. så bart arg. så bar. jag kom inte in. och nu stänger också språket mig. ute.

vid

bre-vid

vid

brev-id

vid

lämna=ämna
(brev)

vid

distans=ord=kommunikation

vid

jag går förbi ett fönster i juridiska biblioteket, lagom pretto, med en röd, hårig afrikansk basker och svensk lyrik innanför kappan, tätt intill barmen. jag knackar och vinkar, och mimar böcker och bröst, och när jag kommer hem har någon, den på andra sidan, skickat orden till mig:

nära hjärtat!

det är just vad jag skall.

vid

"med trappan upplyst av bokstavsljus"

vid

när man skriver brev, blir språkets alla teorier så direkta, så uppenbara. det finns en inbyggd jaghet i språket - och ändå, ju mer jag som jag skriver, desto fler du ser du. jag menar, mitt ord för mig, är i språket också ordet för dig. och när jag skriver jag, jag, jag och tror att det bara handlar om mig, uppfattar du det som att det handlar om dig. det blir du, du, du. hur språket aldrig kan vara annat än subjektivt, och samtidigt aldrig vara det.

bok som pärm och bok som begrepp

-jag läser om boken x nu, som jag fick av dig. den är bra.
-ja! det är en av mina favoritböcker.
-och så ger du den till mig!
-ja, alltså, själva verket, inte just den boken, är min favorit.

över ån efter skriften

en mental minnesanteckning

vid

skymningsljud

vid

det skandinaviska ljudet.

vid

uppsala är ett ständigt pågående samtal.

vid

kännas vid -

vid

det här måste bli skrivet
så att jag kan
skriva vidare
(bredare, mera intill)

vid

det var svårt att i sydafrika hålla sig i skinnet.

vid

jag vet egentligen inte om det började då, när digitalkameran kom, eller exakt vilken den utlösande faktorn i så fall är, men något som jag har lagt märke till är att allt fler människor, i min närhet, har fått en klistermin, ofta ett konstgjort leende, som ser precis likadan ut och dras fram varje gång det är en kamera i närheten. det skulle gå finast med mitt resonerande om det var för att digitalkamerans makrotitthål medfört att själva apparaten inte längre gömmer fotografens ansikte utan hålles upp en halvmeter från dennes blick och hjärta - att man inte längre möter någon näras ögon på vägen till negativet, utan stirrar rakt in i en liten, död pryl. å andra sidan skulle det lika gärna kunna bero på mängden foton som tas, mängden leenden, mängden kameror, mängden fotografer, mängden facebookkontakter. som leendet blir så extremt, så synligt.

.

ordnötsringar

post ps

för att inte tala om frågetecknet - det blir så många tankstreck nuförtiden, eftersom den svenska frågan sitter längre upp.

post

jag saknar det engelskspråkiga tangentbordets genomtänkta placering av snedstrecket, snabel-a:et och andra välanvända typer; men, det spelar ingen roll - det känns som en ynnest att låta det högra lillfingret dansa fram och sträcka ut sig över de tre heliga, efterlängtade bokstäverna.

t-ex-t-il

sinnosyn

t-ex-t-il

leravtryck

vintervykort

tappar stavar

t-ex-t-il

fr n

t-ex-t-il

allt jag gl mt

t-ex-t-il

lindrar
irrandes längs med
sav och stavar

t-ex-t-il

träd på snören
blir linjer
rader av rader

t-ex-t-il

länkarna har vikts till gem

t-ex-t-il

blänker i fukten bland bladen

t-ex-t-il

ibland är mina sinnen så öppna att jag inte förstår ironi

t-ex-t-il

kedjans länkar faller sär
blir ringar på vattnet
bubblorna spricker
dropparna sprids som en sky
fördelas
faller och drippar mellan ädelstenen på bottnet

t-ex-t-il

"sera sera"
"vi går till botten där vi står, men flaggan den går i topp"
"allt går sönder"

t-ex-t-il

ger ifrån sig ljud

t-ex-t-il

en vy som viks undan
var blott ett duschdraperi
ångan slinker ut i sjok

om liv, om siv

"Det blev kex men inte choklad."

t-ex-t-il

stenarna stiger upp ur marken
blir verktyg, murar och stjärnor

t-ex-t-il

utan prickar och ringar ar svenskan halv.