ne

"sköldmöja, Ranu´nculus pelta´tus(syn. Batra´chium pelta´tum), art i familjen ranunkelväxter. Det är en flerårig, 30-250 cm lång vattenväxt förankrad i bottnen i näringsrika sjöar och älvar. Den har nästan alltid bredflikiga, i omkrets njurlika flytblad. Undervattensbladen är starkt uppflikade. De 2-3 cm vida, vita blommorna (maj-augusti) sticker upp en bit ovanför vattenytan. Arten hör hemma i Europa och Nordafrika och är tämligen allmän i hela Sverige norrut till skogsgränsen; den saknas på Gotland."

anteckningar till ett videosamtal.

[07:32:24] *** Samtal till karinstalhammar, längd 47:36. ***
[07:33:02] karinstalhammar: wole
[07:33:05] karinstalhammar: wole
[07:33:08] karinstalhammar: wole
[07:33:13] karinstalhammar: soyinka
[07:33:21] linnasplund: soyanka
[07:36:45] karinstalhammar: då oroar vi oss inte
[07:38:50] karinstalhammar: fyra badrum?
[07:38:57] karinstalhammar: !
[07:39:07] karinstalhammar: en suite
[07:39:14] karinstalhammar: jag förstår
[07:40:17] karinstalhammar: lisbritt
[07:40:35] karinstalhammar: hasselnöt
[07:41:09] karinstalhammar: tillsammans bara de två
[07:41:23] karinstalhammar: ugglar och gråter
[07:42:40] karinstalhammar: ulla
[07:42:46] karinstalhammar: åsaville
[07:44:23] karinstalhammar: rut
[07:44:46] karinstalhammar: wole soyinka
[07:45:04] karinstalhammar: det har jag verkligen inte menat
[07:45:24] karinstalhammar: ben okri
[07:45:33] karinstalhammar: Ben okri
[07:45:38] karinstalhammar: Nigeria
[07:45:43] karinstalhammar: kändis
[07:46:42] karinstalhammar: http://www.example.kwasiadesign.com/BBH_pics/BEN_OKRI3.jpg
[07:47:01] karinstalhammar: roligt
[07:47:12] linnasplund: jätteroligt faktiskt
[07:47:21] linnasplund: faktiskt jätteroligt
[07:47:46] karinstalhammar: wole soyinka
[07:47:51] karinstalhammar: en enda bok
[07:48:04] karinstalhammar: aké and the years of childhood
[07:48:40] karinstalhammar: självbiografiska bok jag läst
[07:49:06] karinstalhammar: brådmogna barnet var han
[07:49:25] linnasplund: obasanjo
[07:49:28] linnasplund: babangida
[07:49:40] karinstalhammar: mirjam
[07:49:42] linnasplund: mirjam
[07:49:44] linnasplund: maryam
[07:49:48] karinstalhammar: miriam
[07:49:54] linnasplund: jaaam
[07:50:01] karinstalhammar: marjaam
[07:50:13] linnasplund: marsylt'
[07:50:26] linnasplund: DISKURS
[07:50:50] karinstalhammar: när gjorde du det
[07:51:57] karinstalhammar: döt
[07:51:59] karinstalhammar: t
[07:52:01] karinstalhammar: t
[07:52:01] linnasplund: dö
[07:52:25] karinstalhammar: idag
[07:52:58] karinstalhammar: föreningsfestival
[07:53:05] karinstalhammar: kurser danskurser
[07:53:11] karinstalhammar: dans dans dans
[07:53:23] karinstalhammar: döfåniga namn
[07:53:30] karinstalhammar: döfåniga
[07:54:31] karinstalhammar: cool istanbul
[07:54:37] karinstalhammar: cool
[07:54:40] karinstalhammar: cool
[07:55:38] karinstalhammar: precis
[07:55:40] karinstalhammar: så
[07:55:44] karinstalhammar: han är okej
[07:57:03] karinstalhammar: rheumatologi öron ögon näsa hals infektion
[07:57:26] karinstalhammar: vi vet ingenting
[07:57:40] karinstalhammar: karl oldberg
[07:57:50] karinstalhammar: han med gammalgreskikan
[07:58:28] karinstalhammar: jag är tillbaka
[08:15:36] linnasplund: im wundershönen Monat Mai, als alle Knopsen...'
[08:18:39] linnasplund: ¨http://naijablog.blogspot.com/
[08:20:08] karinstalhammar: becoming
[08:20:25] *** Samtalet avslutades ***

ni

om jag saknar något så är det prästost och 7-dagarslån.

ni

lilla veckan
kärtorsdagen

ni

min blyghet
i kombination
med min dos
av den svenska
nedre medelklassens
"rättframhet"
får mig att
framstå som
arrogant.

ni

väldigt grönt
väldigt blått

knee

kanske är det just för att vi båda så uppenbart rör oss mellan sammanhang.
han - mellan ungkarlarna och tanterna.
jag - mellan elitisterna, småborgarna och hippierna.
kanske också för att vi båda har det yngsta barnets sätt att finna alla livets godheter som självklara, hur vi utan rädsla förtjusas, och samtidigt skriver in förbehåll i alla kontrakt, måna om vår självständighet.

ni

och tänker att
att tänka
verkligen
är skilt
från att
tycka och
att tro.

ni

bara i sin egenskap som outsider
kan man förändra inifrån.

den ständiga ateisten kommer ut som kvasi-religiös 2

GENESIS
tillblivelsen
knuten

I början var allt. Det bara var. Allt. Allt var – i början. Det fanns ingen skillnad mellan något. Det fanns inga kvinnor, det fanns inga män, det fanns inga människor, det fanns inga gudar, det fanns ingen jord, det fanns ingen himmel, det fanns ingen verklighet, och det fanns inga ord, det fanns inga nationer och det fanns inga folk. För allt var. Varsamt fanns det till, var ett, var allt. Allt var så.

Men så hände något: – hur det nu kunde ske, för vad kan ske när allt bara är, är som det är? Något delade på sig; det uppstod splittringar, och splitter, delningar och gap. Cellerna förenades och förlorades. Man reste sig upp och föll. Man internaliserade externaliseringen, gapade, åt, svalde, och gav ifrån sig. Tog in, och tog ut. Andades in, andades ut – kände anden. Det andra. Främlingskapet stod upp, blev till, var. Som en del av alltet infogade sig främlingskapet, schismen, klyvningen, spliten.

Alltet klövs. Men klövs det i två? Blev kvinna och man, människa och gud, jord och himmel, verklighet och ord, nationer och folk? Nej, alltet klövs, och klövs igen, och blev större och mera, växte till ett foster, flera celler i en oändlig multiplikation. Delarna blev hela, helheten delades, många många små, blev ett och allt och stort, och mera än så. Allt fogades samman i sin splittring. Splittringen var ihophållen, ingenting var solitärt. Alltet är alla delar, och delarna är allt, för allt är delar, och alla delar, alla meddelar, delar med sig.

Det förflutna kunde inte frigöra sig från framtiden. Nuet var då och där och allt. Allt var nu. Nu var allt. Det fanns inget före, och det fanns inget efter. Allt delades och skildes, och höll samtidigt ihop. Ju mer som uppdelades uppgick i alltet. Tiden var inte. Början kunde inte skiljas från slutet, mitten kunde inte skiljas från änden. Och samtidigt fanns de, och stod tätt intill varandra, kände skillnaden genom att hänga ihop, vara tillsammans. Vara med varandra.

Det fanns många. Alltet var pluralt. Början var flera. Det fanns flera början. Det fanns många kvinnor, många män, många människor, många gudar, många jordar, många himlar, många verkligheter, många ord, många nationer, många folk. Allt vandrade och stod still. Allt förändrades och ingenting skedde.

En frukt föll från ett träd, en son från en moder, och något stod upp. Något omslöt, var allt. Allt var. Det fanns inget fel och inget rätt, för allt relaterade till varandra, hängde ihop. Men ingenting var grått; det fanns vitt och svart, och samtidigt var allt bara grått, och alla färger samtidigt. Rött och grönt och gult och blått. Det växte och det spirade, det föll ihop och dog och spirade igen, tog stöd mot alltet, alltet gav stöd.

Ett ark fylldes. En ark fylldes. Men med vad? Och varför. Alla bokstäver var två. A och a, B och b, C och c, D och d, E och e, F och f, G och g, H och h, I och i, J och j, K och k, L och l, M och m, N och n, O och o, P och p, Q och q, R och r, S och s, T och t, U och u, V och v, W och w, X och x, Y och y, Z och z, Å och å, Ä och ä, Ö och ö. Men ingen stod för sig själv. Och det fanns makt emellan dem. Den ena var större, och den andra var mindre, men det var inte möjligt att säga vilken som var mäktigast. Den ena berodde på den andra, den andra berodde på den ena, och de berodde alla på varandra. De kunde bara skiljas från varandra i sin helhet, i sin flerhet. Bilden berodde av avbilden.

Djuren var människor, människorna var djur, djuren var gudar, människorna var jorden, jorden var orden. Allt skapades och allt försvann. Allt var och allt föll, förlorades, gick under och gick upp i ljus. Ljuset var, och mörkret var, och de var tillsammans och i varandra. Det var dag och det var natt, det var en växelsång, en gång. Det avskapades, kopierades, replikerades, delades, blev till, blev flera, blev många, blev ett, blev allt.

Allt var liv och död. Allt var levande och dött. Allt levande och dött var. Var, var, var? Var var varandet? Var var vi? Vi var. Tillsammans var vi allt. Allt var vi tillsammans. Början och slutet, allt i ett och ett i allt. Mitt ibland oss. Gudar, jordar, mark, land, kön och celler, förtryck, förryck, strukturer, plan och planer. Det började. Allt började så. Det tog slut, men fortsatte ändå. Allt var, slutet stod bredvid början, hängde ihop, kunde inte finnas till ensamstående, ensamliggande. Tillsammans. Alltsammans. Var, blir, är. Vi, bokstäverna och jorden, vi gjordes och vi gör. Det främmande blev alltets pendang. Omslut.

den oförbätterliga ateisten kommer ut som pseudo-religiös 1

Jag har alltid haft svårt för den oreflekterade religionen. Det vill säga, den som härskar över människors liv utan tanke. Jag menar både religionens och människornas tankar. Den icke-tänkta religionen, den icke genomtänkta religionen. Den religion som inte reflekteras i handling. Den religion som inte reflekteras över, reflekteras i.

Den religion jag söker, sökt och kommer fortsätta att söka i min omgivning – jag kommer att finna den ibland och här och var, så som jag har gjort förut – är en reflekterad religion. En religion som det tänks tankar över, kring och med och genom. En religion som återkastar det som ges, ger igen det som kastas. Men mer än så.

Jag menar religion som något som finns ibland oss alla, den är här med oss, den är oss. Det är bara genom samspelet oss emellan – människor och människor, människor och jord, människor och ord – som den kan skapas, och återuppstå. Det är i de många speglingarna, som den finns. Den är inte det som avspeglas. Den är i avspeglingarna. Religionen är reflektionen.

Och liksom allt är reflektion, spegling, kastning – fram och tillbaka, du och jag, här och där: alla, överallt – är religionen allt. Allt är religion, för allt är förbundet, hänger ihop, reflekterar vartannat.

Också refererar. Jag vill ha en religion som refererar, inte till bibelord, och inte till verkligheten. För allt är verkligheten, allt är ord. Men en religion som länkar vidare – varken uppåt eller nedåt, utan fast och framåt, utan riktning, men med styrka och flexibilitet. En religion som det refereras till, för att det enda vi gör är att referera. Relatera till varandra, till allt som är. Säga om det. Säga det igen. Referera det.

Min religion är referat och reflektion. Den är tanke, ord och handling. I ett. För tanken kan inte skiljas från ordet och ordet kan inte skiljas från handling och handling kan inte skiljas från tanke. För allt är oskiljaktigt. Allt är avhängigt, gängat, gängligt, tillgängligt och förgängligt.

Min religion måste vara en tillgänglig religion. Den ska inte finnas nära, den ska vara det som är. Det som är, är den. Religionen måste också vara tillräcklig. Den måste räcka till. Jag menar nu att den ska räcka ut, att den ska nå – fast det saknas begrepp som nära och långt ifrån – och den ska räcka. Räcka över något, och räcka till, vara nog. Tillräcklighet. Tillgänglighet.

Det är sådana ord, jag vill att min religion ska reflektera. Den ska vara reflektionen av dessa ord. Den är dessa ord. Dessa ord är den religion jag tror på, den jag söker, i en aldrig slutande process, i en slutlös tankegång, som är en lovsång som inte är krattad. Men som solljuset reflekteras i. En gång med kiselsten som glittrar mot sommarhimlens ljusblå velourfamn. Sådan är min religion. Den jag inte tror på, men den som jag reflekterar. Den som reflekterar mig, som i min tur reflekterar människorna omkring mig som reflekterar människorna omkring dem, som reflekterar tillvaron, som reflekterar människorna, som reflekterar orden, som reflekterar människorna, som reflekterar tillvaron.

För spegelbilden är varken mer eller mindre det som är, än det som är dess upphov. För reflektion förutsätter dialog, studsningar och tillbakastudsningar. Blixtsnabba krängningar. Zick-zack.

Min religion är zick-zack. Men mest det som är emellan. Det i mellanrummen. Det som fyller, uppfyller, fyller ut. Det är min religion. Den reflekterande och reflekterade religionen. Den är min. Och din, och din och din, och vår, och deras, och sommaren.

ni

kvinnan är husknuten.

ni

bäck-check

ni

bläck-käck

knee

och förresten så ljög jag
när jag skrev om bladguld,
för egentligen var det bara
kopior,
utskrivna,
med en vanlig bläckskrivare.

knee

g-ull

knee

tung-hjärtat
slickar

knee

ni

livet rullar ut sig som den röda mattan, inte på den röda mattan, nej den är den röda mattan
det rullar fett
som en tunga över världen
tjocknar
men stelnar icke
fortsätter rulla...

ni

jag hämnas
genom att
sjunga
falskt
i badrummet.
munnen vänd
mot ventilen.
så att han måste
höra.
måste översköljas.
också med min
falsksång.

ni

sken-frukt
sken-fukt
sen-frukt
sen-fukt
sten-frukt
sten-fukt

ni

nyfödd

ni

det är en sak att känna till natten
när det är dag
det är en annan att vakna mitt i natten
och upptäcka att det inte är dag.

ni

och för att jag ska kunna vara den heliga, oskuldsfulla, vita tystnaden
finns det givetvis en svart synderska.
du balanserar mellan oss. jag faller bokstavligen (för det är så jag faller) och går därifrån.

ni

mellan två solar

ni

han har en "bakgrund i skog" och cedrar utgör pelarna i vårt hus

ni

jag klistrar en rulle med arabiska bibelord i guldskrift på hans dörr. en dörr av plastig masurbjörk.

ni

vi
dricker öl
och talar om
ungdom
ismer
framtider
kvinnor
och
militärer.
det är mörka kvällen och grillad fisk och grillat kött och fotboll och utomhus och palmer och gräsmattor och rök och människor och plaststolar.

ni

brödfrukt
är en
skenfrukt

(stenfrukt)
(senfrukt)

ni

det här är inte.
hela världen.

ni

lyckvilla

ni

lyxstolpe

ni

lyckstolpe

ni

trad. musik
träd. musik

ni

lysrör
blink blink
kolonialmisstag
blink blink

ni

ange nämna

ni

bladguld

ni

kakor och ikoner
krispig kål,
kristendom och
cederträd

ni

Meningarna håller inte riktigt ihop, varken inbördes eller sinsemellan, varken betydelsen eller konstruktionen.

ni

som om jag var väntad öppnar han dörren. som om han väntat på mig, inte bara idag utan många dagar.

ni

öppna brev

ni

för övrigt: jag funderar på att bli religiös på riktigt. alternativt på om jag är det.
och det är inte ens desperat. det är bara många ord.

ni

(tillägnad)
tillgänglighet
(gänglighet)
(gänglig)
(gängor)
(gäng)
(förgänglighet)

ni

så sitter jag och
väntar tyst i
flera flera dagar.
så börjar det
plötsligt att
regna.
jag rusar ut
på balkongen
leendes med
händerna, armarna
utsträkta.
då gör han
samma sak
och jag
ler mer.

ni

han plockar
blommor
från träden
och tar in dem
för doftens skull.
nu skrynkelsköna
i en torr skål.

ni

frukt
dunkar
skyltar
kyrkor

ni

mitt emellan
de två filerna
på en stege
står en man
och målar
reklamskylten
grön.
runt vägen
har allt
samma
gröna
fuktiga
färg.

ni

(så börjar det äntligen att regna)
banden av gröna palmer mot högblå himmel
rivs undan och
de svarta konturerna stakar sig mot
vita blixthimlen.
(det luktar svalt och cashewfrukt)

ni

biblioteket
är öppet
till klockan
sex på kvällen

ni

Rädsla och makt förenas i begreppet: nej. De verkar och värkar oskiljaktiga från varandra.

ni

varje ny tillvaro är som en skraplott

pre-ni

är god och textar.

pre-ni

säsongskuriosan

pre-ni

och julsyntharna.

pre-ni

koppar, järn

kaffe-, våffel-

ni

jag böjer mig över den
välvda lerkrukan
med 'lördagsblommor'
(via en pixlig
bildtelefon misstar
karin den för att
vara fylld med
gröna hjärtan) -
jorden luktar honung.

ni

om hur det verkligen går i perioder
inte bara det att komma på
utan också det att hålla fast,
att de två måste sammanfall, förbli oskiljaktiga
för att något ska kunna fästas. på papper.

ni

ni

det hängde färgranna
tygband i taket
och jag förstod ord
och sammanhang
men inte en mening.
mål och medel
sade man
och åt sedan lunch.
kött och oljigt ris
ur skär frigolit.

nu

timglaset bredvid den vita pilen har bytts ut mot en snurrande cirkel.

vid

jag läser i en pocketbok från sjuttiotalet och fascineras över att bokstäverna ibland har försetts med ram. typerna har färgat av sig och kringgärdat. inga pixligheter, bara trycksvärtsludd.

vid

en blogg kan aldrig bli klassisk. en klassisk blogg är en levande klassiker, en som varje dag, eller åtminstone varje vecka fylls på. en blogg som inte uppdateras har inget värde. värdet ligger i uppdateringen, snarare än innehållet. ett magasin kan läsas tio år efter utgivningen, en morgontidning släpps i hast vid blott två dagars ålder. det ligger inte i innehållet. på papper hade det kunnat stå sig. men i elektronisk form, hur länge det än ligger kvar, hur länge det ens finns bevarat, är det värdelöst. en ouppdaterad blogg är inte ett textarkiv, det är en behållare för skräp på väg till pappersinsamlingen.

vid

det slutar intressera mig. det här. att skriva. sådant här. det försvinner helt ur min tanke, min vilja, min strävan. istället samlar jag på myggbett, och agerar lillgammal och brådmogen i universitetssalar. för att jag känner att det angår mig, andas mig, blir mig, blir jag. jag faller ur min sommarkurs i svenskans struktur, jag faller ur och fyller hela skogen med blåbär. mitt hår växer längre. tiden är lång och mycket. mitt år växer längre. jag tänker inte på det här sättet längre. grenar. menar. jag vet faktiskt inte om jag sörjer willy eller michael mest. mest sörjer jag att jag aldrig han cykla till nåntuna och spana. jag var på väg så många gånger. på vägen. på drift ditåt. där. en dålig översättning skriver: veckändan!!!!!!!!!!!

vid

käck-lista

utanför tågfönstret

ser världen ut som
krusbladig persilja

vid

ängen sedan

sprk

om den där artikeln i dn om vår syn på fotografiet. om allt annat jag tänkt. om att jag nog får praktik på språkrådet i höst, om jag vill.

vid

http://ling-map.ling.su.se/blog/blog_ak.php?q=500
det här, typ, skriver jag min d-uppsats om.

vid

metaforer som tidsmaskineri.
X är när xxxx xxx xxx

vid

morfar, karin och jag far i bilen längs västkusten, med havet till vänster. morfar, som är gammal lärare och har många frågor, säger: 'fenicierna, vet ni vad de uppfann, den hittills bästa av alla uppfinningar?' karin, som alltid har svar, säger :'alfabetet'. 'tänk vad klokt' säger vi då i kör. men sedan undrar vi om det är sant, och enas om att det är ett alfabet med bokstäver, som symboliserar talspråkets ljud, som de uppfann. morfar säger att detta system är 'överlägset' bildspråkliga teckensamlingar. men medan vi går ur bilen, och jag följer karin till tåget, funderar vi på om det verkligen är så. på det viset blir språket med nödvändighet knutet till talspråket, dess alltid lite sämre, efterapande karta. så tänker vi på de som är hörselskadades problem med stavningen, och så på kina - det stora landet med två språk och många dialekter, som trots allt förstår varann, de som är läs- och skrivkunniga vill säga, i skrift. över hela stora landet, med så många människor har man samma skrift, tack vare att tecknen är bilder och inte ljud. vi drar det hela längre och tänker på universalitet och ett världsspråk. kanske var esperantons misslyckande att den byggde just på ljudalfabetet, och det talade språkets grammatik och skrivning. kanske kommer kinesiskan ta över världen, inte av någon annan anledning, att människan med bilder kan kommunicera över språkgränser. kanske behöver vi inte i vår datoriserade, mobiltelefonerade värld ett gemensamt talspråk. det vi behöver är ett skriftspråk gemensamt, även när det som strömmar ur vår mun är olika på många plan. vi tänker också på de där smilfinkarna - en första antydan till överbryggande bildspråk i det elektroniska rutnätet mellan länder och människor.

vid

slit ut mitt hjärta

vid

alla liv
vi tror
vi lever

vid

fota färg

vid

'meningsfullt material'

vid

blott en
visare




(här ska du tänka: blott en dag, ett ögonblick i sänder, som den där psalmen, de sjunger i madicken; och sedan visare - jo, tiden går. och sedan: blottare som visare - naket. och sedan blott en visare, och det skulle ju igen kunna vara lite religiöst. man kan också tänka att någon blir smartare med tiden. eller så - äsch, ba)

vid

visst beror det väl på att jag ingen tv har, men kronprinssesans svar ("ja-ja-ja" eller "ja, ja, ja": pressen verkar inte riktigt vara överens) - skulle det vara något positivt, något att skryta med? de många ja:n jag säger då jag till slut trött på tjat jakar för att få lugn och ro. fast äktenskapet ska kanhända symbolisera just det, det irriterade uttrycket för att få lugn och ro.

vid

dina svarta punkter till pupiller
slut
ljusspringan
springande över det
spridda, plumpa
bläcket
lås
bleck
bäck
beck
blunda

vid

var varsam

vid

så här
efteråt

(om det någonsin finns ett efteråt)

vid

i huset och i bokens blad
det susar ock i sidorna

vid

när jag sitter i biblioteket skäms jag för skrivljuden. blyertspennans grova rasp mot papperet, mitt raska hårda knäppande på datorn. men läsljuden, prasslet, bladen de känns mer rätt, mer lagliga, behagliga.

vid

köl för lök
två akter

vid

hacka lök
packa! sök!

vid

mot iver stå ände be vis

vid

söka sina fötter
ha rötterna i jorden

vid

mask i rad
bröd och iglar
allt nött i kö

vid

få förtunnat
smeker livet

vid

mången darr
på hösten

från och med dur
då klockan
klang slagen

vid

det var en gång
en företeelse

vid

det var kärlek i översången
löv på övergången
inte skrattad

vid

rader av blader
av hyllande
ekar vitt minne

vid

doppar bokstav

vid

rader
av
blader
av
hyllande
ekar

vid

all tid
mellan bladen
(bokens,
trädets)
--- veck

vid

min första tanke: I love taffs
den rätta tanken: I love trees

vid

hur det ofta blir uppenbart att ens skärpa är sämre än andras först när bokstäverna blir suddiga. att siluetter, hus, människor, konturer av träd är mera subjektiva, utan behov av samma inställning, fokus, lins. bokstäverna som det som binder ihop hos och ger normen, på ett väldigt fysiskt vis. på tippen.

vid

all tid
mellan bladen
(bokens, trädets)

vid

titlar kan aldrig bli annat än fåniga

vid

man fotograferar det glada och skriver om det andra

vid

gråten ligger så fint nära gråsten