juniboken

promenader
broar

juniboken

nya människor
gamla

juniboken

solen
regnet
små surrande ljud

juniboken

det fick ett namn, mitt
sätt att se magi:
'hypomani'.

jag öppnade boken
och skrev
upp och ned
från sida till sida.

juniboken

tropiska väderlekar

juniboken

fåglarna kvittrade, jag hörde
dem, såg dem inte, solen
lyste, de lånade solrosorna
slokade. lyftkranar i
rörelse. twitter.

juniboken

främmande föremål
konstellationer

var är verben bland alla dessa subjekt,
menar förstås objekt.
i detta jag. i denna
bok, som jag öppnar och
öppnar och öppnar igen

juniboken

samtidigt i läsandet
tjockleken

juniboken

stilleben av bokstäver
öppnar sig boken

juniboken

vykort från donetsk

juniboken

fjärilar
en fläder tog vid
och fortsatte blomma
sprida sin tunga
blöta luft

juniboken

gyllene skiftningar
ljusa i
himlen och havet

juniboken

betongen, förstås,
de kulörta lyktorna

juniboken

mötena

juniboken

rodnaden
vinet
glasen (handblåsta)

juniboken

talet om text
öppnandet av boken

juniboken

promenaderna
diagnoserna
åskan

juniboken

skummet

juniboken

havet i luften
broarna
platserna
grönskan

juniboken

flädern som tog vid där
kastanjen slutade
lika vit och skir
kraftfull
bedövande

juniboken

igen och igen
boken går
öppen
vidare

so

som är, eller berör, litteratur.

st

sommaren då jag badade i mjölk

st

socialismens röda mattor

st

som en tvåstjärnig pingisboll hängde solen över sveaplan.

st

i sällskap av ett fikonträd och klädd i en klänning grön som creme nignon...

st

jag läser mellan raderna men jag läser fel

st

de små små röda rabarberstänken som såg ut att vara blod på den vita sommarskjortan gick bort i tvätten

st

hur tallarnas stammar blir röda i skymningsljuset

st

detta att skriva i salongsberusat tillstånd, detta att skriva på natten,
- vad jag underskattat det.

st

en permanent rodnad

st

magi/mani

st

varmt blött regn
ljummet rött vin ur plastglas
konst
en väns gamla goda vänner
gamla stan
sju små år och ingenting

sms till mig själv

vete, vapen och virus. diamond.

karl axel persson.

en kort tid i mitt liv ägde jag faktiskt en soffa. 2007 hösten. vg. iljas divan. liknade den rosa. de i nigeria.

böås.

st

så blir klockan elva och sju år har gått
himlen vilar på kastanjernas pyramider
jag är fortfarande yngst och ändå inte

st

de små små molnen som hinner ut ur bild

st

allt rinner ut i anden

st

epifani/hypomani

st

dansar och svär
våren är här

gammeltext

1
EN KLUVEN TUNGA RÖR SIG I LUFTEN
Anvisningar:
- På varje sittplats finns en frukt utplacerad. Några instruktioner om vad publiken ska företa sig med denna frukt ges inte. Att förhålla sig till frukten blir en del av föreställningen. Att klämma på den. Att titta på den. Att fundera över den. Att smaka på den. Att äta den. Att hålla i skrutten eftersom det inte finns någonstans att avlägsna den, att känna fingrarna klibba ihop av fruktossaften, att frigöra sig från den lämna den fult på golvet.
- I pjäsen medverkar en orm. Denna tar sig med fördel formen av en (ogiftig) livs levande orm som släpps lös på golvet i lokalen där föreställningen äger rum. Om detta inte är möjligt kan en film där en levande orm ses krypa omkring (gärna i närbild) i föreställningslokalen (utan publik) projiceras på en av rummets väggar.
- Gestaltningen av talet är fritt. Den kan sättas upp som en monolog, en dialog, eller en pjäs med flera röster.
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Jag är lycklig, jag står under ett träd. Han står framför mig, över mig, bredvid mig.

Jag står vid trädet, under dess krona. Över dess rötter. Bredvid dess stam. Himlen är över oss, marken är under oss. Han står framför mig. Jag är lycklig.

Han plockar ned en frukt, ger den till mig. Jag tar emot den. Jag för den mot min mun. Jag för isär mina läppar. Jag biter tag i frukten. Biter sönder den, äter den, tuggar den, känner den, sväljer den.

Han ger mig en frukt. Jag äter den. Jag äter hans frukt. Jag äter den. Han ger den till mig. Jag står här under ett träd, jag äter en frukt som han har gett mig.
Jag äter frukten. Saven rinner i mina mungipor. Fruktens skal är krispigt, syrligt. Han ser på mig när jag äter. Han äter inte av frukten. Han ger den till mig.
Han är en frukt. Jag äter honom. Han ger sig till mig. Jag är lycklig, frukten är i mig. Han är med mig. Jag sparar kärnan.
Frukten är besudlad. Det krälar en mask i köttet. Han ser på mig, han vet det.
2
Jag planterar kärnan. Den växer, nedåt, uppåt. Blir rötter, blir ett träd.
Jag var lycklig. Jag åt en frukt han gett mig. Det var en mask i frukten han gav mig, han såg på mig när jag åt den, när jag åt masken, när jag svalde ned den, gjorde den till mig, till honom. Till marken, himlen. Till frukten.
Han var där.
Han satt i trädet, i rotsystemet, han gav frukt. Det var en mask i frukten jag åt. Han gav mig en maskäten frukt, han såg på mig, när jag åt den.
Jag klättrar upp i trädet, han står nedanför. Jag ser ned på honom.
Jag gnager på trädet, på en gren, på barken. Den fnasar sig. Bruna bitar faller i luften mot marken, från trädet.
En vind går genom grenarna, barken, formerna, flagorna. Frukten dinglar i vinden, formar sig kring den. Ringlar mot blåsten.
Trädet står där. Jag är i det. Det bär frukt. Det fortsätter att bära frukt. Frukterna växer, sväller, blir till, är knutar av ämnen, mellan utanför och inuti, bildar frön av frön. Trädet släpper frukter mot marken, fäller dem.
Frukten lämnar trädets grenar, blad, luften frivilligt.
Jag har inga rötter, jag står inte fast, jag svävar.
Sedan står jag vid trädet. Han står under trädet. Han ser på mig. Han vänder huvudet mot trädets krona, himlen bakom, över den. Han sträcker upp sin hand i grenverket. Han rycker loss en frukt, skaftets sammanbindning med kvisten upphör. Han håller frukten i sin hand. Den passar där. Han för ned armen, sträcker den i riktning mot mig, jag tar emot den. Ser på den, känner den i min hand. Jag ser på honom, släpper den varligt mot marken. Den faller, dunsar.
Frukten jag släppt mot marken får blåmärken, mjuka cirklar.
Jag äter inte frukten, den knakar inte mellan mina käkar, mellan min hjärna och min mage, min själ och min lekamen.
Jag blev olycklig. Han gav mig en annan frukt. Jag åt den inte. Jag lät den falla ned till marken. Jag var ett träd.
3
Han plockar upp frukten jag tappat mot marken. Jag är inte längre där. Han äter den. Känner det hårda, glansrika skalet skava sig mot tandryggen. Fruktsaften utlösas i munhålan, sönderdelas mot hans vassa tänder, ännu en tugga, ännu en. Han sväljer. Låter läpparna greppa mer. Tarmarna som fruktens rötter genom kroppen.
Han är inte där.
Marken drar frukten till sig. Himlen trycker ned frukten. Himlen och marken är frukten.
Jag är inte en frukt. Han äter inte mig. Jag ger mig inte till honom.
Jag är olycklig. Han gav mig en frukt som var besudlad, han såg på mig när jag åt den. Andra frukten föll mot marken. Han plockade upp den, åt den.
Första frukten äter jag, det är en mask i frukten, unken vätska rinner ner i mig, och utanför. Andra frukten tar jag emot, men jag släpper den mot marken. Jag är olycklig. Han är inte där.
Jag är olycklig, jag är en frukt, han förtär mig. Inuti mig finns inga kärnor, inga känslor. Min hud är bark.
Han äter upp kärnan. Jag äter upp fruktköttet. Köttet, jag äter det. Saven droppar ned mot marken. Det är hans kött jag äter.
Sedan äter jag inte frukten. Han äter inte heller frukten.
Han spottar ut kärnorna med sin kluvna tunga, de faller mot marken. De blir rötter, de blir blad, de blir frukter, de blir bark, de blir rötter krälande. Hans saliv, hans sav trillar mot marken. Han är en frukt. Han är bark, han är grenar, han är rötter.
Jag älskade honom.
Här släpps ormen ut på golvet/startas ormfilmen på en av rummets väggar.
När kärnan fästs vid jorden vecklar en gyllene sträng ut sig, en grodd, viljestark. Grodden är spänstig, den trugar sig ned i myllan, marken, blir en del av den. Grodden blir rötter, tentakler i jordens mörka. Dyn sluter sig kring den. Rötter blir fler, finare, vitare, breder ut sig.
4
En av trädets grenar har fallit mot marken. Den är inte längre en del av trädet. Den kommer aldrig igen att bära frukt. Den kommer att bli mark, himmel, den kommer att bli frön, bark. Den kommer att bli jag, han. Grenen är en träddel på marken.
Grenen på marken rör sig. Barken fnasar sig, glänser, två kärnor blinkar, en kluven tunga rör sig i luften, himlen.
Han sitter i trädet. Jag står vid trädet. En gren ringlar sig över marken. En giftgren rör sig mot oss. Ormen reser sitt huvud, som en frukt från grenen.
Ormen närmar sig trädet, en rot, en grodd. Jag fångar den, plockar den, bryter av ormens förbindelse med marken, jag håller den i min hand, den passar där. Ormens skal är krispigt, glansrikt. Jag för min arm i riktning mot honom. Jag räcker över ormen till honom. Han tar emot den. Jag ser på honom. Han för ormen mot sin mun. Han smakar en bit av ormen, som jag gett honom. Frigör huvudet från kroppen. Han känner ormens giftsav rinna ned i honom. Utanför, bli en del av honom. Jag ser på honom. Han äter ormen. Det regnar, jag gråter.
Jag står på knä vid trädet, frukten. Han faller ned från trädet, landar på knäskålarna, de runda fruktknotorna. Han har ätit ormen. Han är förgiftad. En gyllene sträng vandrar sig ned i hans innandöme, blir en del av honom, förgör honom, besudlar honom.
Han faller mot marken. Två ormbitar rycker på marken, kluvna, tvådelade.
Han blir marken. Han blir myllan. Han dör framför mig. Han blir marken. Ormen har dödat honom, han åt själv av ormen, jag gav den till honom.
Jag är olycklig. Jag sträcker mig mot trädet, åtrår frukten i trädet. Han luktar av förruttnelsen. Masken kryper i mitt tarmsystem, letar sig nedåt, inåt. Jag var lycklig, jag åt en frukt. Jag dinglar från trädet.
Trädets grenar är vinden.

hypomania

en längtan efter att skriva alla ord i caps lock.

gammeltext

FADE IN:

EXT. KOLONIAL STAD – DAG

En vit KVINNA i tjugoårsåldern klädd i prydliga och enfärgade (blå) något för varma kläder kommer GÅENDE på en gata i villakvarteren av en afrikansk huvudstad. Gatan kantas av höga vitmenade murar och unga tropiska träd. På gatan passerar skruttiga gröna taxibilar och andra bilar samt gatuförsäljare varav de flesta i kläder av trycktyger som säljer telefonkort, jordnötter, frukt. En tufsig tamhöna med tre kycklingar går parallellt med kvinnan, men går ur bild samtidigt som kvinnan stannar framför en av de svarta portarna i de högresta vita murarna som kantar gatan.

Vi går nu närmare så att bara KVINNAN i halvprofil och PORTEN samt en bit av muren syns i bild. Porten är gjord av plåt och när kvinnan knackar på den hörs ett tomt metalliskt ljud. Efter cirka 5 sekunder under vilka vi studerar kvinnans på samma gång sammanbitna som tålmodiga ansiktsutryck öppnas porten inåt. Kvinnan försvinner in genom porten.

EXT. INNERGÅRD – DAG

        

Bakom porten har nu ett stort gräddvitt flervåningshus, ett mindre portvaktshus samt en välordnad fransk TRÄDGÅRD uppenbarat sig. Vi följer KVINNAN i diagonalt fågelperspektiv när hon först hälsar på en klunga av svarta arbetsklädda män och kvinnor som står och sitter i en grupp utanför portvaktshuset, och sedan går genom trädgården och in i HUSET.  

INT. VARDAGSRUM – DAG

KVINNAN befinner sig nu i en rymlig lägenhet inuti huset. I rummet finns ett stort sexkantigt BORD och en dörr öppnar sig in mot ett kök. Belysningen är lysrörskall, väggarna är vitmålade och kala som när på en medelstor ikon föreställande Jungfru Maria. Kvinnan sitter ned på en stol vid det sexkantiga bordet. Framför henne står en långrest och satt MAN i trettioårsåldern av synligen arabiskt ursprung. Mannen är klädd i en tunn vit t-shirt och korta röda sportshorts, han har en överdimensionerad guldkedja om halsen.

                   MANNEN

                   (Lätt arabisk brytning)

                   Vad kan jag erbjuda dig? Är du hungrig?

MANNEN ler och gör en gest in mot köket. KVINNAN tittar rakt på honom i ungefär två sekunder, slår sedan ned blicken mot bordskivan.

                   KVINNAN

                   (Brittiskt arbetarklassuttal)

                   Nej. Gärna lite vatten, tack. Jag ska snart gå.

hittar ett citat, tillägnar det statsvetenskapliga institutionen i uppsala

"Kausalitet är endast ett sätt att förlora världen" Waldrop

gammeltext

Kom så går vi hem

Här är Dayo och Ola. Nu går de hem. De öppnar knirrknarrdörren ut mot gatan och kliver över tröskeln. De har varmmössorna och stickvantarna på sig.

Ute är luften kall men mjuk. Himlen är rosa som mannagrynsgröt med mjölk och lingonsylt. Och snön blinkar litegrann.

Nu går de hem. Snövallarna är ullgulliga och bulliga och som moln som trillat ned. Men de är jättehårda! Och små små stenar har fastnat inuti. Ola stannar och tittar nära.

Näsan nästan snuddar snön och pluppipluppiplupp. Det är fullt av små svarta prickar i snön. Ögon. Ett snömoln med tusen svarta ögon. Ett snömoln med tusen svarta ögon som vaktar trottoaren?

Grus, säger Dayo. Så att vi inte ska halka på ändan. Ända är samma som rumpa.

Nu trampar Ola och Dayo vidare. Himlen byter färg fort. Nu är det nästan mörkt. Blåmörkt.

Men där är något på marken. Runda orangea grejer. Ola tittar och fattar inte vad det är. Ola frågar Dayo. Men Dayo vet inte heller. Smågrejer. Kanske tuggummin som något tappat ur sin lilla ficka?

Gatlampsljuset är också oranget. Oranget som apelsiner säger Dayo.

Ola tänker på apelsiner. Och apelsinsaft. Och på apelsinklyftor som är som båtar. De kan få åka i mannagrynsgrötssörjan. Orange och ljusrosa. Det blir snyggt.

Dayo och Ola är framme.

Gamla guldknoppen på dörren blänker. De går in och snön på skorna smälter i trappan. Det luktar paprika och stekt kött här. Och parfym. Som blommor. Fast det är mitt i vintern.

Hej då Dayo och Ola.

gammeltext

Du,

minns du när vi satte oss på tåget och for till en stad vi aldrig varit i, en stad som låg fyra timmar bort och långt från allt? Jag vaknade med det minnet nyss.

Eller, egentligen inte alls minnet.

Jag sov alldeles nyss och jag var i den staden, vi var i den staden. Du var med mig, det vet jag. Men jag såg dig inte, du syntes inte. Fast du var där, jag förnam känslan av dig. Förnam dig som jag gör just nu, när jag skriver det här.

Förlåt för att jag skriver det här, jag skyller allt på att jag vaknade nyss.

Vi var i den där staden. Minns du den? Det var höst och ljusgröna lindlöv och trådbussar. Det fanns trådbussar där, ”det finns ju inte trådbussar”, minns jag att vi tänkte. I min dröm satt vi i en trådbuss. Vi for förbi alla bostadsområden med gator som musikinstrument. Sätena var fyllda av människor som talade ett språk jag inte förstod – eller som vi inte förstod. Jag vet inte om vi åkte buss på riktigt, då där, när vi var där. Gjorde vi det?

Men nyss gjorde vi det. Du och jag, vi åkte trådbuss i den där staden och omkring oss – känslan av oss, jag såg inte våra kroppar, hörde inte våra samtal (alltid dessa samtal, du vet, jag kan sakna dem – det här är något annat) – omkring oss satt människor vars tal vi inte kunde begripa.

Vi åkte bara i den där trådbussen. I en evighet åkte vi i den där trådbussen. Dallrade fram och hörde människornas dialoger, snack, prat – som något annat än just dialoger, snack, prat. Och så gatornas namn. De minns jag tydligt, kanske fanns de på riktigt? Bastubestigen, tvärflöjtsgången, saxofongatan –

Och allt var så där lindlövsgult, ljusgrönt, drömskt förstås. Fast det var drömskt redan när vi var där. Minns du det?

Vi gick ju bara rakt ut ur salen och sammanhanget och vardagen och sa varandra, nu är det tid, och så satte vi oss på det där tåget och for så långt vi hade råd. Fyra timmar. Där vi bodde var det gråvinter, i staden var det bara höst. Förhöst, vackerhöst. Det hängde en kristallkrona under en bro.

Jag skulle aldrig göra något sådant nu. Skulle du det? Jag vet så lite om dig nu. Då trodde jag att du visste allt. Och att jag visste allt, förstod.

Men det där språket. Varför tror du att jag drömde att vi inte förstod deras språk? Jag kan inte begripa det nu. Och den där trådbussen? Drömmen, staden, du – ja. Men trådbussen, instrumenten, människornas främmande ljud, tilltal, till varandra. Men aldrig till oss –

Förlåt för att jag stör dig. Jag borde inte alls skriva det här, inte för min egen skull heller. Jag borde –

Men, du vet. Jag tror jag saknar det vi hade. Det har inte alltid varit så. Det är bara nu. Jag saknar det.

Jag saknar trådbussen, det ljusgröna skenet, det okända sorlet. Dig, du

gammeltext

”En oskuld att gråta över.” (Marguerite Duras, ”Den unge engelske pilotens död”, s. 125, Glänta: 3-4.10)

Jag vill bara glömma den dagen. Den dagen för exakt ett år sedan. Jag vill glömma den, trots att jag vet att jag alltid kommer minnas den. Den kommer alltid få mig att gråta. Den kommer alltid vara så talande för vem jag är, vem jag kanske en dag har varit.

Det var en het dag, som alla andra dagar i kolonin. Det var en söndag, som alla andra dagar. Jag hade varit ute och gått i morgontimmarna, i skydd av nattregnets kvardröjande svalka.

Jag hade hittat en ny stig, ett helt nytt område, som öppnade upp ett gap av obebyggt land, små skjul, skräp, och så en å. En grön å. Jag hade försökt hoppa över den, men misslyckats. Jag hade landat i vattnet. Min sko, det kan ha varit en sandal, en gyllene sandal, hade blivit blöt, kippande. Jag hade varit rädd att något skulle ha trängt in i mig under den korta sekunden under vattnet. Jag hade varit rädd att en tropisk larv skulle ha smitit in genom min fotsulas hud och in i min kropp, för att simma runt i mitt blod, i min kropp för alltid. Tills den upptäcktes, och långsamt fick rullas ut ur min kropp. Långsamt, långsamt så att larven inte gick av och flerfaldigades inuti mig.

Jag hade gått hem, bytt kläder, och sedan knackat på hans dörr. Han hade inte öppnat. Det hade varit för tidigt, det hade varit alldeles för tidigt, men jag hade inte förstått.

Jag knackade igen, en andra gång. Den här gången öppnade han. Han var orakad, bakfull. Avmätt mötte han min blick. Min. Afrikanska flickvän är här, sa han. Och dörren gled upp ytterligare, en smal svart kvinna stod bredvid hans feta, bleka kropp. Jag minns inte hennes namn. Jag vet inte ens om han talade om det. Trevligt att träffas, sa hon, höll kanske min hand. Min skära svullna hand.

Jag dog. Allt i mig dog.

Kvinnan gick sin väg med fulla händer. TV:n var blå och visade bara djuphavsbilder. Blått, blått, blått, blått. Hajar med vassa tänder. Det var utan ljus, utan mörker. Allt var blått.

Jag drack kaffe ur en alldeles för stor kopp. Jag skrek inombords. Drucken av allt satt han i en fåtölj. Ordlös.

Det var alldeles för varmt. Kanske var elektriciteten borta och luftkonditioneringen av. Jag reste mig upp och öppnade balkongdörren, gick ut på den, men föll.

Jag föll på balkonggolvets sten, en våt fläck låg kvar från nattens regn. Jag föll, som en stumfilmsfigur föll jag utan att ta emot mig. Ned på knä. Det gjorde så ont. Mitt knä gjorde så ont.

Han försökte lyfta upp mig, hela jag ryckte till. Jag började skratta och jag skrattade, och sa: ja, ja, ingen fara, jag ska gå hem nu. Och jag gick hem och skrattade – grät. Jag grät okontrollerat, sönderrivet, utan slut. Mitt knä blånade, hela knäskålen och en krans omkring alldeles blå, blå.

Jag rev sönder allt, jag ville aldrig mer något.

Jag grät för all min oskuld. För all min oskuld i hela världen. För all min oskuld. För den tio år äldre vita mannen, för den fem år yngre svarta kvinnan. För pengarna emellan dem. För pengarna emellan dem. För haven emellan dem. För mig emellan dem. Jag var emellan dem. Jag hade inte förstått det. Det hade varit uppenbart.

För den skullen grät jag. Jag grät i ett helt dygn. Jag lämnade huset, gick ut och var i en annan stadsdel. Där unga pojkar i grupp sprang förbi mig, med glittrande knivar. Jag grät i ett helt dygn. Jag kunde inte sluta. Hela dagen grät jag, genom eftermiddagen, kvällen, natten. Framåt småtimmarna öppnade jag fönstret, såg mig omkring genom nattregnets skval, och släppte sedan ned en av de välvda lerkrukorna mot marken. Sju meter ned föll den, krossades. Jag såg jorden rinna ut bland spillrorna. Och jag hade inga tårar kvar. Och jag somnade.

Det var ett år sedan nu. Och jag börjar glömma, för allt jag vill är att glömma.

st

och det där lugnet människor omkring mig inbillar sig att jag har

st

nu stiger solen upp igen. skuggorna på väggen går från skärt till honung.

st

detta att föredra det komplexa, men sky det komplicerade

st

jag låg i sängen till klockan halv sex. då gick jag till stadsteatern. sedan till ringvägen. nu vill jag dansa.

spår

the economist, belgiska franska och italienska delikatesser, nagelborttagningsmedel, acnelösning, tidskriften filter, miljöpartierts internorgan, svd, ett wagner-partitur, samt en svag doft av självplockade ostron.

st

underhålla information

st

st

det är inte tiden det är jag

st

eftermiddagens omöjlighet

st

Jag simmar ut på djupt vatten, stannar där, flyter runt. Det blåser pålandsvind, jag tittar upp. Magen har strandat på grundaste strandbottnen.

mu

när jag har skrivkramp hinner jag till exempel sitta och stirra på hur en tall utanför fönstret speglar sig i mitt tangentbord - varje barr, varje liten delikat rörelse i vinden.

st

det regnar in i staden

st

jag har börjat lägga till ett litet "hej" framför mina tankar. jag tänker inte bara "slussen". jag tänker "hej slussen". jag tänker inte bara "revolution". jag tänker "hej revolution".

st

En bredare Visa på presidentvalet Makar

"
Vilken trädgård
solsken, bisurr
flytande bärnsten
Har du planterat det?

Det är ingen trädgård
det är bara en dörr
som öppnats
utifrån natten.
Det är en vaxkaka
i flytande människolidande -
"

st

lyckas strax ta mig ur det hjärtliga men fasta begreppet och liksom springer därifrån

st

Himlen är vit och tjock.

st

Jag tänker på guldpilar. Sådana där pilar som anger riktning, inte vapendelar, inte träd.

st

tafattar

st

http://www.mcsweeneys.net/articles/im-comic-sans-asshole

st

”språket är väsentligen prosa, och prosan väsentligen misslyckande”

st

rullar ögon, stora silvriga bollar och små semlor.

st

nu får han leka parmesan
han trollmatas

st

märker du ord så märker jag dig

st

rinner inte

st

världen är inte över
oss
jag går med raska steg
från perrongens kant till den andra

st

'ett mellanting mellan skolutrustning och kontorsmaterial'

st

horisonten speglar rött

st

februari
vitlöken

st

bakverk

st

bakhuvudvärk

sms från k

jag hänger en härlig pollack i hasorna, rensar bland vokalerna i remisserna och lär mig plocka ut hjärnsav ur svanken.

sms från aa

tomas tramsdrömmer

st

blod och gräs

The Animal In You - You're a Gorilla!/h3>



Thanks for taking the Animal In You personality test! We've determined that your personality best matches the Gorilla Click here to take the test and find out more about over forty other animal types!

st

guldrån

st

"When I composed poetry, I was not allowed to put any foot in any position; the rules were different in different metres, and even in any given line I could not put a given foot in every position."

mu

"we believe that the interpretation of the evidence is a far more complicated task than is usually credited by political scientists, who are prone to thinking that their professional training enables them readily to explicate what others think or do"

st

tårkalas

st

diskbergsteknik

st

http://www.birgittaskloster.se/index.php?h=21&l=sv

st

marsipandöd

st

http://svtplay.se/v/2670037/v-kongressen_jonas_sjostedts_tal

st

läsa-skriva-prata-läsa-skriva-prata-läsa-skriva-prata

st

att skriva är att vänta

st

Ett vi förutsätter upprepningar, just som ett språk och en text. Du är en upprepning av mig. Mitt språk är du.

vid

"Kanske var det brist på kärlek som fick mig att resa. Kanske var det en överdriven och överväldigande kärlek som fick mig att resa. Kanske var det galenskap."

st

den höga blå tystnaden i januari

sängkontoret

detta att många människor i de rika länderna i väst arbetar från och i sina sängar. det vill säga att kontorsliknande miljöer -tider och platser där intellektuellt arbete utförs framförallt genom produktion och konsumtion av textbaserad kommunikation - inrättas i och kring den möbel som avsetts främst för sömn och sex - säger inte det, om något, någonting om den verklighet vi lever i?

st

känner igen en tanke

st

jag förändras
mycket
lite

vi

snön kom och la sig ned på marken. sjön såg på med blanka ögon.

sms till mig själv 21/12-11

SCOCPOL

Bolano Amulett

Ringvägen 145. Hummusbar.

Rödöra.

Nunnor. Kor. Socialitet. Hagsätra.

Och mässingkungen rider ut över lila filtar.

Ansiktets - livets - grå bågar.

Liljewall. Valdemar. Konstakademin. Nationalmuseum.

James Turner Johnson. Ethics and the use of force. 2011

Städer jag hittar i, men inte bor i.

Hundra essäer om liv.

Nattade ett barn i Västergötland, läste sagor med rim, for tåg genom mörkerskogar, gick och la mig i Stockholm, med en amaryllis gapande på fönsterbrädet.

Formas. Jobb. Haga forum. Våffelbuffet.

Till klockan tre. Stängt halv tolv till halv ett. Roslagstullsbacken 21. Objekt.

öppning

Vattnet kändes knappt mot huden, lika svalt som luften, som midsommarnattens skuggande ljus. Vi sprang ut i vattnet alla sju. Bröderna först, sedan de danska teologerna, kontoristen, Onkel H och till sist jag. Botten var ojämn, vid ena steget sand – vid det andra stenar. Stefan och Dan nådde djupet, saktade av stegen utåt och for istället på varandra. Dans huvud försvann under vattenytan, strax därefter vacklade Stefan till, som om hans ben plötsligt ryckts bort från kroppen. Han vände sig om i det virvlande vattenskummet, hans ögon lyste utmed ytans minsta krusning. När Dans huvud åter fick det mörka vattnet att bukta, var Stefans händer där och tryckte tillbaka det ned i vattnet. Dans armar for upp som vingar, slog omkring sig. Teologerna skrattade, stannade av när deras midjor doldes helt av sjön. De ställde sig med armarna i sidorna, ömsom med blicken vänd mot bröderna och ömsom vända mot varandra, mot Onkel, mot mig.