vid

alla liv
vi tror
vi lever

vid

fota färg

vid

'meningsfullt material'

vid

blott en
visare




(här ska du tänka: blott en dag, ett ögonblick i sänder, som den där psalmen, de sjunger i madicken; och sedan visare - jo, tiden går. och sedan: blottare som visare - naket. och sedan blott en visare, och det skulle ju igen kunna vara lite religiöst. man kan också tänka att någon blir smartare med tiden. eller så - äsch, ba)

vid

visst beror det väl på att jag ingen tv har, men kronprinssesans svar ("ja-ja-ja" eller "ja, ja, ja": pressen verkar inte riktigt vara överens) - skulle det vara något positivt, något att skryta med? de många ja:n jag säger då jag till slut trött på tjat jakar för att få lugn och ro. fast äktenskapet ska kanhända symbolisera just det, det irriterade uttrycket för att få lugn och ro.

vid

dina svarta punkter till pupiller
slut
ljusspringan
springande över det
spridda, plumpa
bläcket
lås
bleck
bäck
beck
blunda

vid

var varsam

vid

så här
efteråt

(om det någonsin finns ett efteråt)

vid

i huset och i bokens blad
det susar ock i sidorna

vid

när jag sitter i biblioteket skäms jag för skrivljuden. blyertspennans grova rasp mot papperet, mitt raska hårda knäppande på datorn. men läsljuden, prasslet, bladen de känns mer rätt, mer lagliga, behagliga.

vid

köl för lök
två akter

vid

hacka lök
packa! sök!

vid

mot iver stå ände be vis

vid

söka sina fötter
ha rötterna i jorden

vid

mask i rad
bröd och iglar
allt nött i kö

vid

få förtunnat
smeker livet

vid

mången darr
på hösten

från och med dur
då klockan
klang slagen

vid

det var en gång
en företeelse

vid

det var kärlek i översången
löv på övergången
inte skrattad

vid

rader av blader
av hyllande
ekar vitt minne

vid

doppar bokstav

vid

rader
av
blader
av
hyllande
ekar

vid

all tid
mellan bladen
(bokens,
trädets)
--- veck

vid

min första tanke: I love taffs
den rätta tanken: I love trees

vid

hur det ofta blir uppenbart att ens skärpa är sämre än andras först när bokstäverna blir suddiga. att siluetter, hus, människor, konturer av träd är mera subjektiva, utan behov av samma inställning, fokus, lins. bokstäverna som det som binder ihop hos och ger normen, på ett väldigt fysiskt vis. på tippen.

vid

all tid
mellan bladen
(bokens, trädets)

vid

titlar kan aldrig bli annat än fåniga

vid

man fotograferar det glada och skriver om det andra

vid

gråten ligger så fint nära gråsten