hittar ett citat, tillägnar det statsvetenskapliga institutionen i uppsala

"Kausalitet är endast ett sätt att förlora världen" Waldrop

gammeltext

Kom så går vi hem

Här är Dayo och Ola. Nu går de hem. De öppnar knirrknarrdörren ut mot gatan och kliver över tröskeln. De har varmmössorna och stickvantarna på sig.

Ute är luften kall men mjuk. Himlen är rosa som mannagrynsgröt med mjölk och lingonsylt. Och snön blinkar litegrann.

Nu går de hem. Snövallarna är ullgulliga och bulliga och som moln som trillat ned. Men de är jättehårda! Och små små stenar har fastnat inuti. Ola stannar och tittar nära.

Näsan nästan snuddar snön och pluppipluppiplupp. Det är fullt av små svarta prickar i snön. Ögon. Ett snömoln med tusen svarta ögon. Ett snömoln med tusen svarta ögon som vaktar trottoaren?

Grus, säger Dayo. Så att vi inte ska halka på ändan. Ända är samma som rumpa.

Nu trampar Ola och Dayo vidare. Himlen byter färg fort. Nu är det nästan mörkt. Blåmörkt.

Men där är något på marken. Runda orangea grejer. Ola tittar och fattar inte vad det är. Ola frågar Dayo. Men Dayo vet inte heller. Smågrejer. Kanske tuggummin som något tappat ur sin lilla ficka?

Gatlampsljuset är också oranget. Oranget som apelsiner säger Dayo.

Ola tänker på apelsiner. Och apelsinsaft. Och på apelsinklyftor som är som båtar. De kan få åka i mannagrynsgrötssörjan. Orange och ljusrosa. Det blir snyggt.

Dayo och Ola är framme.

Gamla guldknoppen på dörren blänker. De går in och snön på skorna smälter i trappan. Det luktar paprika och stekt kött här. Och parfym. Som blommor. Fast det är mitt i vintern.

Hej då Dayo och Ola.

gammeltext

Du,

minns du när vi satte oss på tåget och for till en stad vi aldrig varit i, en stad som låg fyra timmar bort och långt från allt? Jag vaknade med det minnet nyss.

Eller, egentligen inte alls minnet.

Jag sov alldeles nyss och jag var i den staden, vi var i den staden. Du var med mig, det vet jag. Men jag såg dig inte, du syntes inte. Fast du var där, jag förnam känslan av dig. Förnam dig som jag gör just nu, när jag skriver det här.

Förlåt för att jag skriver det här, jag skyller allt på att jag vaknade nyss.

Vi var i den där staden. Minns du den? Det var höst och ljusgröna lindlöv och trådbussar. Det fanns trådbussar där, ”det finns ju inte trådbussar”, minns jag att vi tänkte. I min dröm satt vi i en trådbuss. Vi for förbi alla bostadsområden med gator som musikinstrument. Sätena var fyllda av människor som talade ett språk jag inte förstod – eller som vi inte förstod. Jag vet inte om vi åkte buss på riktigt, då där, när vi var där. Gjorde vi det?

Men nyss gjorde vi det. Du och jag, vi åkte trådbuss i den där staden och omkring oss – känslan av oss, jag såg inte våra kroppar, hörde inte våra samtal (alltid dessa samtal, du vet, jag kan sakna dem – det här är något annat) – omkring oss satt människor vars tal vi inte kunde begripa.

Vi åkte bara i den där trådbussen. I en evighet åkte vi i den där trådbussen. Dallrade fram och hörde människornas dialoger, snack, prat – som något annat än just dialoger, snack, prat. Och så gatornas namn. De minns jag tydligt, kanske fanns de på riktigt? Bastubestigen, tvärflöjtsgången, saxofongatan –

Och allt var så där lindlövsgult, ljusgrönt, drömskt förstås. Fast det var drömskt redan när vi var där. Minns du det?

Vi gick ju bara rakt ut ur salen och sammanhanget och vardagen och sa varandra, nu är det tid, och så satte vi oss på det där tåget och for så långt vi hade råd. Fyra timmar. Där vi bodde var det gråvinter, i staden var det bara höst. Förhöst, vackerhöst. Det hängde en kristallkrona under en bro.

Jag skulle aldrig göra något sådant nu. Skulle du det? Jag vet så lite om dig nu. Då trodde jag att du visste allt. Och att jag visste allt, förstod.

Men det där språket. Varför tror du att jag drömde att vi inte förstod deras språk? Jag kan inte begripa det nu. Och den där trådbussen? Drömmen, staden, du – ja. Men trådbussen, instrumenten, människornas främmande ljud, tilltal, till varandra. Men aldrig till oss –

Förlåt för att jag stör dig. Jag borde inte alls skriva det här, inte för min egen skull heller. Jag borde –

Men, du vet. Jag tror jag saknar det vi hade. Det har inte alltid varit så. Det är bara nu. Jag saknar det.

Jag saknar trådbussen, det ljusgröna skenet, det okända sorlet. Dig, du

gammeltext

”En oskuld att gråta över.” (Marguerite Duras, ”Den unge engelske pilotens död”, s. 125, Glänta: 3-4.10)

Jag vill bara glömma den dagen. Den dagen för exakt ett år sedan. Jag vill glömma den, trots att jag vet att jag alltid kommer minnas den. Den kommer alltid få mig att gråta. Den kommer alltid vara så talande för vem jag är, vem jag kanske en dag har varit.

Det var en het dag, som alla andra dagar i kolonin. Det var en söndag, som alla andra dagar. Jag hade varit ute och gått i morgontimmarna, i skydd av nattregnets kvardröjande svalka.

Jag hade hittat en ny stig, ett helt nytt område, som öppnade upp ett gap av obebyggt land, små skjul, skräp, och så en å. En grön å. Jag hade försökt hoppa över den, men misslyckats. Jag hade landat i vattnet. Min sko, det kan ha varit en sandal, en gyllene sandal, hade blivit blöt, kippande. Jag hade varit rädd att något skulle ha trängt in i mig under den korta sekunden under vattnet. Jag hade varit rädd att en tropisk larv skulle ha smitit in genom min fotsulas hud och in i min kropp, för att simma runt i mitt blod, i min kropp för alltid. Tills den upptäcktes, och långsamt fick rullas ut ur min kropp. Långsamt, långsamt så att larven inte gick av och flerfaldigades inuti mig.

Jag hade gått hem, bytt kläder, och sedan knackat på hans dörr. Han hade inte öppnat. Det hade varit för tidigt, det hade varit alldeles för tidigt, men jag hade inte förstått.

Jag knackade igen, en andra gång. Den här gången öppnade han. Han var orakad, bakfull. Avmätt mötte han min blick. Min. Afrikanska flickvän är här, sa han. Och dörren gled upp ytterligare, en smal svart kvinna stod bredvid hans feta, bleka kropp. Jag minns inte hennes namn. Jag vet inte ens om han talade om det. Trevligt att träffas, sa hon, höll kanske min hand. Min skära svullna hand.

Jag dog. Allt i mig dog.

Kvinnan gick sin väg med fulla händer. TV:n var blå och visade bara djuphavsbilder. Blått, blått, blått, blått. Hajar med vassa tänder. Det var utan ljus, utan mörker. Allt var blått.

Jag drack kaffe ur en alldeles för stor kopp. Jag skrek inombords. Drucken av allt satt han i en fåtölj. Ordlös.

Det var alldeles för varmt. Kanske var elektriciteten borta och luftkonditioneringen av. Jag reste mig upp och öppnade balkongdörren, gick ut på den, men föll.

Jag föll på balkonggolvets sten, en våt fläck låg kvar från nattens regn. Jag föll, som en stumfilmsfigur föll jag utan att ta emot mig. Ned på knä. Det gjorde så ont. Mitt knä gjorde så ont.

Han försökte lyfta upp mig, hela jag ryckte till. Jag började skratta och jag skrattade, och sa: ja, ja, ingen fara, jag ska gå hem nu. Och jag gick hem och skrattade – grät. Jag grät okontrollerat, sönderrivet, utan slut. Mitt knä blånade, hela knäskålen och en krans omkring alldeles blå, blå.

Jag rev sönder allt, jag ville aldrig mer något.

Jag grät för all min oskuld. För all min oskuld i hela världen. För all min oskuld. För den tio år äldre vita mannen, för den fem år yngre svarta kvinnan. För pengarna emellan dem. För pengarna emellan dem. För haven emellan dem. För mig emellan dem. Jag var emellan dem. Jag hade inte förstått det. Det hade varit uppenbart.

För den skullen grät jag. Jag grät i ett helt dygn. Jag lämnade huset, gick ut och var i en annan stadsdel. Där unga pojkar i grupp sprang förbi mig, med glittrande knivar. Jag grät i ett helt dygn. Jag kunde inte sluta. Hela dagen grät jag, genom eftermiddagen, kvällen, natten. Framåt småtimmarna öppnade jag fönstret, såg mig omkring genom nattregnets skval, och släppte sedan ned en av de välvda lerkrukorna mot marken. Sju meter ned föll den, krossades. Jag såg jorden rinna ut bland spillrorna. Och jag hade inga tårar kvar. Och jag somnade.

Det var ett år sedan nu. Och jag börjar glömma, för allt jag vill är att glömma.

st

och det där lugnet människor omkring mig inbillar sig att jag har

st

nu stiger solen upp igen. skuggorna på väggen går från skärt till honung.

st

detta att föredra det komplexa, men sky det komplicerade

st

jag låg i sängen till klockan halv sex. då gick jag till stadsteatern. sedan till ringvägen. nu vill jag dansa.

spår

the economist, belgiska franska och italienska delikatesser, nagelborttagningsmedel, acnelösning, tidskriften filter, miljöpartierts internorgan, svd, ett wagner-partitur, samt en svag doft av självplockade ostron.

st

underhålla information

st

st

det är inte tiden det är jag

st

eftermiddagens omöjlighet

st

Jag simmar ut på djupt vatten, stannar där, flyter runt. Det blåser pålandsvind, jag tittar upp. Magen har strandat på grundaste strandbottnen.