st

varmt blött regn
ljummet rött vin ur plastglas
konst
en väns gamla goda vänner
gamla stan
sju små år och ingenting

sms till mig själv

vete, vapen och virus. diamond.

karl axel persson.

en kort tid i mitt liv ägde jag faktiskt en soffa. 2007 hösten. vg. iljas divan. liknade den rosa. de i nigeria.

böås.

st

så blir klockan elva och sju år har gått
himlen vilar på kastanjernas pyramider
jag är fortfarande yngst och ändå inte

st

de små små molnen som hinner ut ur bild

st

allt rinner ut i anden

st

epifani/hypomani

st

dansar och svär
våren är här

gammeltext

1
EN KLUVEN TUNGA RÖR SIG I LUFTEN
Anvisningar:
- På varje sittplats finns en frukt utplacerad. Några instruktioner om vad publiken ska företa sig med denna frukt ges inte. Att förhålla sig till frukten blir en del av föreställningen. Att klämma på den. Att titta på den. Att fundera över den. Att smaka på den. Att äta den. Att hålla i skrutten eftersom det inte finns någonstans att avlägsna den, att känna fingrarna klibba ihop av fruktossaften, att frigöra sig från den lämna den fult på golvet.
- I pjäsen medverkar en orm. Denna tar sig med fördel formen av en (ogiftig) livs levande orm som släpps lös på golvet i lokalen där föreställningen äger rum. Om detta inte är möjligt kan en film där en levande orm ses krypa omkring (gärna i närbild) i föreställningslokalen (utan publik) projiceras på en av rummets väggar.
- Gestaltningen av talet är fritt. Den kan sättas upp som en monolog, en dialog, eller en pjäs med flera röster.
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Jag är lycklig, jag står under ett träd. Han står framför mig, över mig, bredvid mig.

Jag står vid trädet, under dess krona. Över dess rötter. Bredvid dess stam. Himlen är över oss, marken är under oss. Han står framför mig. Jag är lycklig.

Han plockar ned en frukt, ger den till mig. Jag tar emot den. Jag för den mot min mun. Jag för isär mina läppar. Jag biter tag i frukten. Biter sönder den, äter den, tuggar den, känner den, sväljer den.

Han ger mig en frukt. Jag äter den. Jag äter hans frukt. Jag äter den. Han ger den till mig. Jag står här under ett träd, jag äter en frukt som han har gett mig.
Jag äter frukten. Saven rinner i mina mungipor. Fruktens skal är krispigt, syrligt. Han ser på mig när jag äter. Han äter inte av frukten. Han ger den till mig.
Han är en frukt. Jag äter honom. Han ger sig till mig. Jag är lycklig, frukten är i mig. Han är med mig. Jag sparar kärnan.
Frukten är besudlad. Det krälar en mask i köttet. Han ser på mig, han vet det.
2
Jag planterar kärnan. Den växer, nedåt, uppåt. Blir rötter, blir ett träd.
Jag var lycklig. Jag åt en frukt han gett mig. Det var en mask i frukten han gav mig, han såg på mig när jag åt den, när jag åt masken, när jag svalde ned den, gjorde den till mig, till honom. Till marken, himlen. Till frukten.
Han var där.
Han satt i trädet, i rotsystemet, han gav frukt. Det var en mask i frukten jag åt. Han gav mig en maskäten frukt, han såg på mig, när jag åt den.
Jag klättrar upp i trädet, han står nedanför. Jag ser ned på honom.
Jag gnager på trädet, på en gren, på barken. Den fnasar sig. Bruna bitar faller i luften mot marken, från trädet.
En vind går genom grenarna, barken, formerna, flagorna. Frukten dinglar i vinden, formar sig kring den. Ringlar mot blåsten.
Trädet står där. Jag är i det. Det bär frukt. Det fortsätter att bära frukt. Frukterna växer, sväller, blir till, är knutar av ämnen, mellan utanför och inuti, bildar frön av frön. Trädet släpper frukter mot marken, fäller dem.
Frukten lämnar trädets grenar, blad, luften frivilligt.
Jag har inga rötter, jag står inte fast, jag svävar.
Sedan står jag vid trädet. Han står under trädet. Han ser på mig. Han vänder huvudet mot trädets krona, himlen bakom, över den. Han sträcker upp sin hand i grenverket. Han rycker loss en frukt, skaftets sammanbindning med kvisten upphör. Han håller frukten i sin hand. Den passar där. Han för ned armen, sträcker den i riktning mot mig, jag tar emot den. Ser på den, känner den i min hand. Jag ser på honom, släpper den varligt mot marken. Den faller, dunsar.
Frukten jag släppt mot marken får blåmärken, mjuka cirklar.
Jag äter inte frukten, den knakar inte mellan mina käkar, mellan min hjärna och min mage, min själ och min lekamen.
Jag blev olycklig. Han gav mig en annan frukt. Jag åt den inte. Jag lät den falla ned till marken. Jag var ett träd.
3
Han plockar upp frukten jag tappat mot marken. Jag är inte längre där. Han äter den. Känner det hårda, glansrika skalet skava sig mot tandryggen. Fruktsaften utlösas i munhålan, sönderdelas mot hans vassa tänder, ännu en tugga, ännu en. Han sväljer. Låter läpparna greppa mer. Tarmarna som fruktens rötter genom kroppen.
Han är inte där.
Marken drar frukten till sig. Himlen trycker ned frukten. Himlen och marken är frukten.
Jag är inte en frukt. Han äter inte mig. Jag ger mig inte till honom.
Jag är olycklig. Han gav mig en frukt som var besudlad, han såg på mig när jag åt den. Andra frukten föll mot marken. Han plockade upp den, åt den.
Första frukten äter jag, det är en mask i frukten, unken vätska rinner ner i mig, och utanför. Andra frukten tar jag emot, men jag släpper den mot marken. Jag är olycklig. Han är inte där.
Jag är olycklig, jag är en frukt, han förtär mig. Inuti mig finns inga kärnor, inga känslor. Min hud är bark.
Han äter upp kärnan. Jag äter upp fruktköttet. Köttet, jag äter det. Saven droppar ned mot marken. Det är hans kött jag äter.
Sedan äter jag inte frukten. Han äter inte heller frukten.
Han spottar ut kärnorna med sin kluvna tunga, de faller mot marken. De blir rötter, de blir blad, de blir frukter, de blir bark, de blir rötter krälande. Hans saliv, hans sav trillar mot marken. Han är en frukt. Han är bark, han är grenar, han är rötter.
Jag älskade honom.
Här släpps ormen ut på golvet/startas ormfilmen på en av rummets väggar.
När kärnan fästs vid jorden vecklar en gyllene sträng ut sig, en grodd, viljestark. Grodden är spänstig, den trugar sig ned i myllan, marken, blir en del av den. Grodden blir rötter, tentakler i jordens mörka. Dyn sluter sig kring den. Rötter blir fler, finare, vitare, breder ut sig.
4
En av trädets grenar har fallit mot marken. Den är inte längre en del av trädet. Den kommer aldrig igen att bära frukt. Den kommer att bli mark, himmel, den kommer att bli frön, bark. Den kommer att bli jag, han. Grenen är en träddel på marken.
Grenen på marken rör sig. Barken fnasar sig, glänser, två kärnor blinkar, en kluven tunga rör sig i luften, himlen.
Han sitter i trädet. Jag står vid trädet. En gren ringlar sig över marken. En giftgren rör sig mot oss. Ormen reser sitt huvud, som en frukt från grenen.
Ormen närmar sig trädet, en rot, en grodd. Jag fångar den, plockar den, bryter av ormens förbindelse med marken, jag håller den i min hand, den passar där. Ormens skal är krispigt, glansrikt. Jag för min arm i riktning mot honom. Jag räcker över ormen till honom. Han tar emot den. Jag ser på honom. Han för ormen mot sin mun. Han smakar en bit av ormen, som jag gett honom. Frigör huvudet från kroppen. Han känner ormens giftsav rinna ned i honom. Utanför, bli en del av honom. Jag ser på honom. Han äter ormen. Det regnar, jag gråter.
Jag står på knä vid trädet, frukten. Han faller ned från trädet, landar på knäskålarna, de runda fruktknotorna. Han har ätit ormen. Han är förgiftad. En gyllene sträng vandrar sig ned i hans innandöme, blir en del av honom, förgör honom, besudlar honom.
Han faller mot marken. Två ormbitar rycker på marken, kluvna, tvådelade.
Han blir marken. Han blir myllan. Han dör framför mig. Han blir marken. Ormen har dödat honom, han åt själv av ormen, jag gav den till honom.
Jag är olycklig. Jag sträcker mig mot trädet, åtrår frukten i trädet. Han luktar av förruttnelsen. Masken kryper i mitt tarmsystem, letar sig nedåt, inåt. Jag var lycklig, jag åt en frukt. Jag dinglar från trädet.
Trädets grenar är vinden.

hypomania

en längtan efter att skriva alla ord i caps lock.

gammeltext

FADE IN:

EXT. KOLONIAL STAD – DAG

En vit KVINNA i tjugoårsåldern klädd i prydliga och enfärgade (blå) något för varma kläder kommer GÅENDE på en gata i villakvarteren av en afrikansk huvudstad. Gatan kantas av höga vitmenade murar och unga tropiska träd. På gatan passerar skruttiga gröna taxibilar och andra bilar samt gatuförsäljare varav de flesta i kläder av trycktyger som säljer telefonkort, jordnötter, frukt. En tufsig tamhöna med tre kycklingar går parallellt med kvinnan, men går ur bild samtidigt som kvinnan stannar framför en av de svarta portarna i de högresta vita murarna som kantar gatan.

Vi går nu närmare så att bara KVINNAN i halvprofil och PORTEN samt en bit av muren syns i bild. Porten är gjord av plåt och när kvinnan knackar på den hörs ett tomt metalliskt ljud. Efter cirka 5 sekunder under vilka vi studerar kvinnans på samma gång sammanbitna som tålmodiga ansiktsutryck öppnas porten inåt. Kvinnan försvinner in genom porten.

EXT. INNERGÅRD – DAG

        

Bakom porten har nu ett stort gräddvitt flervåningshus, ett mindre portvaktshus samt en välordnad fransk TRÄDGÅRD uppenbarat sig. Vi följer KVINNAN i diagonalt fågelperspektiv när hon först hälsar på en klunga av svarta arbetsklädda män och kvinnor som står och sitter i en grupp utanför portvaktshuset, och sedan går genom trädgården och in i HUSET.  

INT. VARDAGSRUM – DAG

KVINNAN befinner sig nu i en rymlig lägenhet inuti huset. I rummet finns ett stort sexkantigt BORD och en dörr öppnar sig in mot ett kök. Belysningen är lysrörskall, väggarna är vitmålade och kala som när på en medelstor ikon föreställande Jungfru Maria. Kvinnan sitter ned på en stol vid det sexkantiga bordet. Framför henne står en långrest och satt MAN i trettioårsåldern av synligen arabiskt ursprung. Mannen är klädd i en tunn vit t-shirt och korta röda sportshorts, han har en överdimensionerad guldkedja om halsen.

                   MANNEN

                   (Lätt arabisk brytning)

                   Vad kan jag erbjuda dig? Är du hungrig?

MANNEN ler och gör en gest in mot köket. KVINNAN tittar rakt på honom i ungefär två sekunder, slår sedan ned blicken mot bordskivan.

                   KVINNAN

                   (Brittiskt arbetarklassuttal)

                   Nej. Gärna lite vatten, tack. Jag ska snart gå.