vid

jag vill skriva: 'här går jag runt och är uppenbar'. men det håller inte länge. bokstävernas länkar brister; ordet 'uppenbar' är dött. det var stället dit alla över tjugo gick, när jag var arton och ett halvt och kanske hela uppsalas yngsta statsvetarstudent. det låg vid korset drottninggatan-västraågatan och var hippt och spelade hip hop. jag kan bli så arg på vitsiga egennamn, gatnamn, barnamn (barn-am), frisörsalonger, smörmärken. de tar ordens ytor från mig. orden från mig. mitt världslock väck. så uppenbart arg. så bart arg. så bar. jag kom inte in. och nu stänger också språket mig. ute.

vid

bre-vid

vid

brev-id

vid

lämna=ämna
(brev)

vid

distans=ord=kommunikation

vid

jag går förbi ett fönster i juridiska biblioteket, lagom pretto, med en röd, hårig afrikansk basker och svensk lyrik innanför kappan, tätt intill barmen. jag knackar och vinkar, och mimar böcker och bröst, och när jag kommer hem har någon, den på andra sidan, skickat orden till mig:

nära hjärtat!

det är just vad jag skall.

vid

"med trappan upplyst av bokstavsljus"

vid

när man skriver brev, blir språkets alla teorier så direkta, så uppenbara. det finns en inbyggd jaghet i språket - och ändå, ju mer jag som jag skriver, desto fler du ser du. jag menar, mitt ord för mig, är i språket också ordet för dig. och när jag skriver jag, jag, jag och tror att det bara handlar om mig, uppfattar du det som att det handlar om dig. det blir du, du, du. hur språket aldrig kan vara annat än subjektivt, och samtidigt aldrig vara det.

bok som pärm och bok som begrepp

-jag läser om boken x nu, som jag fick av dig. den är bra.
-ja! det är en av mina favoritböcker.
-och så ger du den till mig!
-ja, alltså, själva verket, inte just den boken, är min favorit.

över ån efter skriften

en mental minnesanteckning

vid

skymningsljud

vid

det skandinaviska ljudet.

vid

uppsala är ett ständigt pågående samtal.

vid

kännas vid -

vid

det här måste bli skrivet
så att jag kan
skriva vidare
(bredare, mera intill)

vid

det var svårt att i sydafrika hålla sig i skinnet.

vid

jag vet egentligen inte om det började då, när digitalkameran kom, eller exakt vilken den utlösande faktorn i så fall är, men något som jag har lagt märke till är att allt fler människor, i min närhet, har fått en klistermin, ofta ett konstgjort leende, som ser precis likadan ut och dras fram varje gång det är en kamera i närheten. det skulle gå finast med mitt resonerande om det var för att digitalkamerans makrotitthål medfört att själva apparaten inte längre gömmer fotografens ansikte utan hålles upp en halvmeter från dennes blick och hjärta - att man inte längre möter någon näras ögon på vägen till negativet, utan stirrar rakt in i en liten, död pryl. å andra sidan skulle det lika gärna kunna bero på mängden foton som tas, mängden leenden, mängden kameror, mängden fotografer, mängden facebookkontakter. som leendet blir så extremt, så synligt.