ni

avfyra
a4

ni

håller den jag lovar

ni

ni

guldsångerska
ångerska
såerska

ni

även tyra

ni

båda om mig, när honom.

ni

du gjorde någonting i mig
vasst

ni

i ett litet bildligt guldägg, lägger jag det här till dig.
jag glömde korgen hemma.
rundmjuka äggkanten, kläs med blixtar.
ägget är himlen,
som öppnar sig.
knäcks.

det här rinner ut. till dig.
äggskal, knaster
blixtrar, blänker
ligger kvar

du trycker fingerspetsen
och i fukten
fastnar en bit skal
passar spetsens
runda välvning

guld.

till t

I

hela himlen
drar ihop sig
förbereder

mörknar
vänder vinden

våldsamt
rassel
i träden

storm

mer mörker
mer himmel
mer vind

muller

påsen knyts ihop
bildar
välvd huva

(av
oväder)

regn.


II

hela hinnan
skalet
rundeln

svingas lätt
i luften

knäcks mot kanten

rinner ut
rinner över

ni

gu(l)d

ni

arm

ni

de älskade

ne2

"
Menade du:
chavarría
kerman-ravarmattor
avskärma
havsormar
samvara eller Hawerman?
"

ne

"
Relaterade artiklar

* kroppkaka
* glödhoppa
* renkok
* sukiyaki
* lappskojs
* biff Rydberg
* korvkaka
* kotlett
"

ni

"Ja, man skulle kunna hävda att vad [Linns dikt] skildrar inte är den olyckliga kärleken till en [man], utan den olyckliga kärleken till en ordvits."

ni

haven
hälsan

ni

otro
åtrå

ni

så tänker jag att begreppen mod och naivitet är besläktade. hur de liksom börjar och slutar i varandra.

ni

my mistress
mr S.

ni

"solspill"

ni

tamhöns i ett träd (!), minaretsskrål, rosa himmel, promenadsällskap, liv och

ni

guldbullen

ni

röda lökar. telefon-tider. pappersservetter.

ni

väder framförsikt. alienation. täckkräm.

ni

tomatburkar, hönor. liten bäck och gul fågel och påsar med sten. knubbträd och trycktyger.

ni

i mellanslaget

ne

"sköldmöja, Ranu´nculus pelta´tus(syn. Batra´chium pelta´tum), art i familjen ranunkelväxter. Det är en flerårig, 30-250 cm lång vattenväxt förankrad i bottnen i näringsrika sjöar och älvar. Den har nästan alltid bredflikiga, i omkrets njurlika flytblad. Undervattensbladen är starkt uppflikade. De 2-3 cm vida, vita blommorna (maj-augusti) sticker upp en bit ovanför vattenytan. Arten hör hemma i Europa och Nordafrika och är tämligen allmän i hela Sverige norrut till skogsgränsen; den saknas på Gotland."

anteckningar till ett videosamtal.

[07:32:24] *** Samtal till karinstalhammar, längd 47:36. ***
[07:33:02] karinstalhammar: wole
[07:33:05] karinstalhammar: wole
[07:33:08] karinstalhammar: wole
[07:33:13] karinstalhammar: soyinka
[07:33:21] linnasplund: soyanka
[07:36:45] karinstalhammar: då oroar vi oss inte
[07:38:50] karinstalhammar: fyra badrum?
[07:38:57] karinstalhammar: !
[07:39:07] karinstalhammar: en suite
[07:39:14] karinstalhammar: jag förstår
[07:40:17] karinstalhammar: lisbritt
[07:40:35] karinstalhammar: hasselnöt
[07:41:09] karinstalhammar: tillsammans bara de två
[07:41:23] karinstalhammar: ugglar och gråter
[07:42:40] karinstalhammar: ulla
[07:42:46] karinstalhammar: åsaville
[07:44:23] karinstalhammar: rut
[07:44:46] karinstalhammar: wole soyinka
[07:45:04] karinstalhammar: det har jag verkligen inte menat
[07:45:24] karinstalhammar: ben okri
[07:45:33] karinstalhammar: Ben okri
[07:45:38] karinstalhammar: Nigeria
[07:45:43] karinstalhammar: kändis
[07:46:42] karinstalhammar: http://www.example.kwasiadesign.com/BBH_pics/BEN_OKRI3.jpg
[07:47:01] karinstalhammar: roligt
[07:47:12] linnasplund: jätteroligt faktiskt
[07:47:21] linnasplund: faktiskt jätteroligt
[07:47:46] karinstalhammar: wole soyinka
[07:47:51] karinstalhammar: en enda bok
[07:48:04] karinstalhammar: aké and the years of childhood
[07:48:40] karinstalhammar: självbiografiska bok jag läst
[07:49:06] karinstalhammar: brådmogna barnet var han
[07:49:25] linnasplund: obasanjo
[07:49:28] linnasplund: babangida
[07:49:40] karinstalhammar: mirjam
[07:49:42] linnasplund: mirjam
[07:49:44] linnasplund: maryam
[07:49:48] karinstalhammar: miriam
[07:49:54] linnasplund: jaaam
[07:50:01] karinstalhammar: marjaam
[07:50:13] linnasplund: marsylt'
[07:50:26] linnasplund: DISKURS
[07:50:50] karinstalhammar: när gjorde du det
[07:51:57] karinstalhammar: döt
[07:51:59] karinstalhammar: t
[07:52:01] karinstalhammar: t
[07:52:01] linnasplund: dö
[07:52:25] karinstalhammar: idag
[07:52:58] karinstalhammar: föreningsfestival
[07:53:05] karinstalhammar: kurser danskurser
[07:53:11] karinstalhammar: dans dans dans
[07:53:23] karinstalhammar: döfåniga namn
[07:53:30] karinstalhammar: döfåniga
[07:54:31] karinstalhammar: cool istanbul
[07:54:37] karinstalhammar: cool
[07:54:40] karinstalhammar: cool
[07:55:38] karinstalhammar: precis
[07:55:40] karinstalhammar: så
[07:55:44] karinstalhammar: han är okej
[07:57:03] karinstalhammar: rheumatologi öron ögon näsa hals infektion
[07:57:26] karinstalhammar: vi vet ingenting
[07:57:40] karinstalhammar: karl oldberg
[07:57:50] karinstalhammar: han med gammalgreskikan
[07:58:28] karinstalhammar: jag är tillbaka
[08:15:36] linnasplund: im wundershönen Monat Mai, als alle Knopsen...'
[08:18:39] linnasplund: ¨http://naijablog.blogspot.com/
[08:20:08] karinstalhammar: becoming
[08:20:25] *** Samtalet avslutades ***

ni

om jag saknar något så är det prästost och 7-dagarslån.

ni

lilla veckan
kärtorsdagen

ni

min blyghet
i kombination
med min dos
av den svenska
nedre medelklassens
"rättframhet"
får mig att
framstå som
arrogant.

ni

väldigt grönt
väldigt blått

knee

kanske är det just för att vi båda så uppenbart rör oss mellan sammanhang.
han - mellan ungkarlarna och tanterna.
jag - mellan elitisterna, småborgarna och hippierna.
kanske också för att vi båda har det yngsta barnets sätt att finna alla livets godheter som självklara, hur vi utan rädsla förtjusas, och samtidigt skriver in förbehåll i alla kontrakt, måna om vår självständighet.

ni

och tänker att
att tänka
verkligen
är skilt
från att
tycka och
att tro.

ni

bara i sin egenskap som outsider
kan man förändra inifrån.

den ständiga ateisten kommer ut som kvasi-religiös 2

GENESIS
tillblivelsen
knuten

I början var allt. Det bara var. Allt. Allt var – i början. Det fanns ingen skillnad mellan något. Det fanns inga kvinnor, det fanns inga män, det fanns inga människor, det fanns inga gudar, det fanns ingen jord, det fanns ingen himmel, det fanns ingen verklighet, och det fanns inga ord, det fanns inga nationer och det fanns inga folk. För allt var. Varsamt fanns det till, var ett, var allt. Allt var så.

Men så hände något: – hur det nu kunde ske, för vad kan ske när allt bara är, är som det är? Något delade på sig; det uppstod splittringar, och splitter, delningar och gap. Cellerna förenades och förlorades. Man reste sig upp och föll. Man internaliserade externaliseringen, gapade, åt, svalde, och gav ifrån sig. Tog in, och tog ut. Andades in, andades ut – kände anden. Det andra. Främlingskapet stod upp, blev till, var. Som en del av alltet infogade sig främlingskapet, schismen, klyvningen, spliten.

Alltet klövs. Men klövs det i två? Blev kvinna och man, människa och gud, jord och himmel, verklighet och ord, nationer och folk? Nej, alltet klövs, och klövs igen, och blev större och mera, växte till ett foster, flera celler i en oändlig multiplikation. Delarna blev hela, helheten delades, många många små, blev ett och allt och stort, och mera än så. Allt fogades samman i sin splittring. Splittringen var ihophållen, ingenting var solitärt. Alltet är alla delar, och delarna är allt, för allt är delar, och alla delar, alla meddelar, delar med sig.

Det förflutna kunde inte frigöra sig från framtiden. Nuet var då och där och allt. Allt var nu. Nu var allt. Det fanns inget före, och det fanns inget efter. Allt delades och skildes, och höll samtidigt ihop. Ju mer som uppdelades uppgick i alltet. Tiden var inte. Början kunde inte skiljas från slutet, mitten kunde inte skiljas från änden. Och samtidigt fanns de, och stod tätt intill varandra, kände skillnaden genom att hänga ihop, vara tillsammans. Vara med varandra.

Det fanns många. Alltet var pluralt. Början var flera. Det fanns flera början. Det fanns många kvinnor, många män, många människor, många gudar, många jordar, många himlar, många verkligheter, många ord, många nationer, många folk. Allt vandrade och stod still. Allt förändrades och ingenting skedde.

En frukt föll från ett träd, en son från en moder, och något stod upp. Något omslöt, var allt. Allt var. Det fanns inget fel och inget rätt, för allt relaterade till varandra, hängde ihop. Men ingenting var grått; det fanns vitt och svart, och samtidigt var allt bara grått, och alla färger samtidigt. Rött och grönt och gult och blått. Det växte och det spirade, det föll ihop och dog och spirade igen, tog stöd mot alltet, alltet gav stöd.

Ett ark fylldes. En ark fylldes. Men med vad? Och varför. Alla bokstäver var två. A och a, B och b, C och c, D och d, E och e, F och f, G och g, H och h, I och i, J och j, K och k, L och l, M och m, N och n, O och o, P och p, Q och q, R och r, S och s, T och t, U och u, V och v, W och w, X och x, Y och y, Z och z, Å och å, Ä och ä, Ö och ö. Men ingen stod för sig själv. Och det fanns makt emellan dem. Den ena var större, och den andra var mindre, men det var inte möjligt att säga vilken som var mäktigast. Den ena berodde på den andra, den andra berodde på den ena, och de berodde alla på varandra. De kunde bara skiljas från varandra i sin helhet, i sin flerhet. Bilden berodde av avbilden.

Djuren var människor, människorna var djur, djuren var gudar, människorna var jorden, jorden var orden. Allt skapades och allt försvann. Allt var och allt föll, förlorades, gick under och gick upp i ljus. Ljuset var, och mörkret var, och de var tillsammans och i varandra. Det var dag och det var natt, det var en växelsång, en gång. Det avskapades, kopierades, replikerades, delades, blev till, blev flera, blev många, blev ett, blev allt.

Allt var liv och död. Allt var levande och dött. Allt levande och dött var. Var, var, var? Var var varandet? Var var vi? Vi var. Tillsammans var vi allt. Allt var vi tillsammans. Början och slutet, allt i ett och ett i allt. Mitt ibland oss. Gudar, jordar, mark, land, kön och celler, förtryck, förryck, strukturer, plan och planer. Det började. Allt började så. Det tog slut, men fortsatte ändå. Allt var, slutet stod bredvid början, hängde ihop, kunde inte finnas till ensamstående, ensamliggande. Tillsammans. Alltsammans. Var, blir, är. Vi, bokstäverna och jorden, vi gjordes och vi gör. Det främmande blev alltets pendang. Omslut.

den oförbätterliga ateisten kommer ut som pseudo-religiös 1

Jag har alltid haft svårt för den oreflekterade religionen. Det vill säga, den som härskar över människors liv utan tanke. Jag menar både religionens och människornas tankar. Den icke-tänkta religionen, den icke genomtänkta religionen. Den religion som inte reflekteras i handling. Den religion som inte reflekteras över, reflekteras i.

Den religion jag söker, sökt och kommer fortsätta att söka i min omgivning – jag kommer att finna den ibland och här och var, så som jag har gjort förut – är en reflekterad religion. En religion som det tänks tankar över, kring och med och genom. En religion som återkastar det som ges, ger igen det som kastas. Men mer än så.

Jag menar religion som något som finns ibland oss alla, den är här med oss, den är oss. Det är bara genom samspelet oss emellan – människor och människor, människor och jord, människor och ord – som den kan skapas, och återuppstå. Det är i de många speglingarna, som den finns. Den är inte det som avspeglas. Den är i avspeglingarna. Religionen är reflektionen.

Och liksom allt är reflektion, spegling, kastning – fram och tillbaka, du och jag, här och där: alla, överallt – är religionen allt. Allt är religion, för allt är förbundet, hänger ihop, reflekterar vartannat.

Också refererar. Jag vill ha en religion som refererar, inte till bibelord, och inte till verkligheten. För allt är verkligheten, allt är ord. Men en religion som länkar vidare – varken uppåt eller nedåt, utan fast och framåt, utan riktning, men med styrka och flexibilitet. En religion som det refereras till, för att det enda vi gör är att referera. Relatera till varandra, till allt som är. Säga om det. Säga det igen. Referera det.

Min religion är referat och reflektion. Den är tanke, ord och handling. I ett. För tanken kan inte skiljas från ordet och ordet kan inte skiljas från handling och handling kan inte skiljas från tanke. För allt är oskiljaktigt. Allt är avhängigt, gängat, gängligt, tillgängligt och förgängligt.

Min religion måste vara en tillgänglig religion. Den ska inte finnas nära, den ska vara det som är. Det som är, är den. Religionen måste också vara tillräcklig. Den måste räcka till. Jag menar nu att den ska räcka ut, att den ska nå – fast det saknas begrepp som nära och långt ifrån – och den ska räcka. Räcka över något, och räcka till, vara nog. Tillräcklighet. Tillgänglighet.

Det är sådana ord, jag vill att min religion ska reflektera. Den ska vara reflektionen av dessa ord. Den är dessa ord. Dessa ord är den religion jag tror på, den jag söker, i en aldrig slutande process, i en slutlös tankegång, som är en lovsång som inte är krattad. Men som solljuset reflekteras i. En gång med kiselsten som glittrar mot sommarhimlens ljusblå velourfamn. Sådan är min religion. Den jag inte tror på, men den som jag reflekterar. Den som reflekterar mig, som i min tur reflekterar människorna omkring mig som reflekterar människorna omkring dem, som reflekterar tillvaron, som reflekterar människorna, som reflekterar orden, som reflekterar människorna, som reflekterar tillvaron.

För spegelbilden är varken mer eller mindre det som är, än det som är dess upphov. För reflektion förutsätter dialog, studsningar och tillbakastudsningar. Blixtsnabba krängningar. Zick-zack.

Min religion är zick-zack. Men mest det som är emellan. Det i mellanrummen. Det som fyller, uppfyller, fyller ut. Det är min religion. Den reflekterande och reflekterade religionen. Den är min. Och din, och din och din, och vår, och deras, och sommaren.

ni

kvinnan är husknuten.

ni

bäck-check

ni

bläck-käck

knee

och förresten så ljög jag
när jag skrev om bladguld,
för egentligen var det bara
kopior,
utskrivna,
med en vanlig bläckskrivare.