141

i vi-tidningens intervjuer, beröms martina och horace för sitt skrivlika tal. de talar i grammatiskt korrekta meningar och pratar utan hm och um och liksom, asså, typ. det gör inte jag. men allt som oftast är det medvetet och förstås beroende på kontext och mål. delvis för att min skrivna ton är så tillkrånglad, omständig och lång, men också i någon sorts tro att människor hellre lyssnar om jag lägger in lite brus och störningar i kommunikationen. som när jag lyssnar mer uppmärksamt på radion för att någon yttre faktor stör vågorna och får varannat ord att halvt försvinna, eller när erfarna retoriker medvetet skruvar på sig och ser lite osäkra ut de första meningarna i ett muntligt anförande. och sedan är det det, att det både förstärker och försvagar de som sägs. jämför: 'jag älskar liksom dig'. (i text är det lätt att dra parallellen 'jag älskar liksom du', men det är inte meningen här). det är på samma gång starkare och svagare, tydligare och otydligare än:
'jag älskar dig'.