293

mina akademiska texter börjar allt mer likna krävande punkmusik. meningarna är rangligt långa och pseudodjupa och skjuts ut i intensiva marginaljusterande, jämlånga, dunkande stycken. de är ansträngande att läsa och har en så hög intensitet i både språk och tanke att jag själv hyser motvilja att läsa igenom dem. de är allt för mycket som roskildekonserter klockan 2.30 med huvudvärkshög volym, vilka talar till känslotanken och mättnaden på samma gång. det är som om jag måste kompensera för min fysiska mjukimage människor i min omgivning mot min vilja tillskriver mig, genom att klunka ur mig torgtal och demonstrationer och graffiti i förtäckta vetenskapliga uppsatser, med många ord och tankstre(/ä)ck och slagkraftiga rubriker. jag försöker förstås låta bli - men misslyckas.