kaffekos

senaste tiden - vilken resulterat i trettio små lösryck du kan läsa nedan, vilka helt märkligt skrivits för hand på kvitton och i böcker och i textmeddelandefunktion före det de dimpit där- har till vissa delar kretsat kring kaffe. det hela började när jag som mest dricker vatten, en morgon fyllde en kopp med hetvatten och snabbkaffepulver, som min morbror lämnat kvar på en hylla för ett år sedan. sedan har en hel hög kaffehöjder avlöst varandra under veckoparet (ibland med kardemumma, ibland i jesusvassar och på mosebackar och på oslogar, ibland med mostrar). mitt nya rum har kaffefärger och i korridorsköket jag delar med tre andra, finns tre ex/spressokokare. men, trots detta mitt handlande kvarstår mina espremiståsikter. i själ och hjärta anser jag det egentligen orätt att dricka kaffe. där plantan vuxit dör jorden (när människor svälter samtidigt som svenska sockerbitar smäl(t)er), det är en lyxvara, drog helt utan nytta som håller världens ekonomiskt fattiga länder kvar i ogynnsamt råvaruexportberoende, och jag tror inte på de nyliberalistiska lärorna om att köpa sig till en bättre värld (rättvisemärkt i all ära, men jag tror på strukturella förändringar i längden, från medborgare till medborgare). kafferomantik är precis som chokladromantik som är som vinromantik som är som haschromantik som är som absintromantik som är som heroinromantik som är som litteraturkritik.