textliv

därför har jag också – som jag sett det – valt att inte skriva ”dej” och ”nån”, för att visa att jag kan - behärska - ett medvetet, smått oåtkomligt, förfinat, strävande språk, för att jag sett det som ett val, att försöka komma så långt att jag kan välja, mellan lantisvästgötskan och den slipade, icke klassificerbara vältaligheten. men, nu känner jag mig osäker. jag klättrar mot centrum, men är det inte snarare valet av centrum, centret som begrepp från första början, som jag bör angripa, riva och skrubbas mot? - jag kan inte helt sätta ord på det, jag vet inte vilka ord jag ska sätta på det. är inte det jag vill, bara att bli lyssnad till, sedd, läst, hörd: förstådd? och för att bli det har jag valt att apa efter det språk makten har, och givit mig själv självförtroende i att göra det. jag har intalat - som jag kanske ser det nu, lurat - mig, att det här är min ton, mitt språk, så som jag vill framställa mig inifrån. (eller har jag överdrivit jargongen med flit, varit ironisk, förstärkt och förstorat för att förlöjliga, få någon att se det absurda? som en pajas? som en pajas, som vet mer än publiken och varför de hånar honom?)