den tvådimensionella lådan

jag har börjat smaka så smått på den där lacan och hans grumliga - fyllda - texter, och bland det första som jag applicerar mina nu åtminstone skenbart halvt ’integrerade’ nya kunskaper på är igen det där internetsamhället, som sätter bilder av ansikten i första rummet. det är inte bara det så självklara mänskliga behovet av att skapa en bild av sig själv, för andra och för sig själv (vår tid och vårt varats ständigt nyfödda narcissism), utan främst det lustiga bihang fenomenet märkning/etikettering/’taggning’ för med sig. jag låter den vita pilen (vår förlängning av fingerspetsen, tanken, nyfikenheten, agensen) svepa över en bild och fram träder namn på individer. men namnet framträder oftast inte när jag pekar på en fot, och aldrig enbart vid ansiktet, utan också utanför, bredvid, där vi normalt tänker att kroppen slutar, utan för den fysiska gränsen vi lärt oss att dra. jag ”pekar” på skärmen som återger en återgivning av en vägg, och där tillkännages ett jag. (ett jag som sägs vara det samma som låtit den vita pilen svepande söka.)