öppning

Vattnet kändes knappt mot huden, lika svalt som luften, som midsommarnattens skuggande ljus. Vi sprang ut i vattnet alla sju. Bröderna först, sedan de danska teologerna, kontoristen, Onkel H och till sist jag. Botten var ojämn, vid ena steget sand – vid det andra stenar. Stefan och Dan nådde djupet, saktade av stegen utåt och for istället på varandra. Dans huvud försvann under vattenytan, strax därefter vacklade Stefan till, som om hans ben plötsligt ryckts bort från kroppen. Han vände sig om i det virvlande vattenskummet, hans ögon lyste utmed ytans minsta krusning. När Dans huvud åter fick det mörka vattnet att bukta, var Stefans händer där och tryckte tillbaka det ned i vattnet. Dans armar for upp som vingar, slog omkring sig. Teologerna skrattade, stannade av när deras midjor doldes helt av sjön. De ställde sig med armarna i sidorna, ömsom med blicken vänd mot bröderna och ömsom vända mot varandra, mot Onkel, mot mig.