då

Han lämnade dalen med cederträden, han lämnade systern och modern. Han steg in i arken, som han varit med att bygga, det stora skeppet av cederträ, steg han in i, kände doften av säckarna, och de for ut. Först över sandkornen, öknarna, sedan kanade de vidare över länderna, lundarna, för att slutligen nå havet. Det skummande havet, det spräckta bubblande saltvattnet. Safirer, zirkoner och akvamariner stänkte mot fartygets hårda yta, knastrade under dess våld. Men detta rörde inte Ferdinand. Han satt i fartyget med farbröderna, hovet. Han vaggades runt i fartygets mage, öppnade tunnor med nötter och öl. Befallde – och gungade med. Ett barn på upptäcktsresa, en yngling på återfärd, en man på erövringståg, en landsman i tuggande ådror med skenhelighetens tjocka hud.

         Ferdinand stod i kölen, han saknade inte sin syster, men sänkte ändå ett av de urdruckna faten i havet, med ett tecken på liv, ett tecken på kärlek. Jag kommer åter och åter igen, viskade han in i öltunnan. Vindarna leker, skeppets segel spänns, dess vithet skiner under allt större solar, vågorna skvalpar i mig; när vi funnit vårt kors, skickar jag guld och myrra, slavar och druvor åt dig.

Men knappt hann det ske förrän vågorna drogs upp, knöt sig som säckar kring kajutor och mäss. Skyn sänktes i vattnet och de salta vindarna var vågor var storm var mörker och gungning och skummande ljus. På durken stod Ferdinand med händerna flätade, på knä; han kräktes och svor, surrade fast sig och bad. Himlen var tung var flytande råolja, krämiga tankar och påträngande djup. Bläckfiskar, valar, vidunder, sjöstjärnor, stjärnor, havsormar, odjur,

Orions bälte, oro, sjöjungfrur och treuddar

Hela skeppet knäcktes mot havskantens hackiga egg, bröts upp rann ut, lämnade blott skal på ytan och botten, skal och ögon, blinda blickar.

Uppehåll och bortdomning, uppehåll och bortdomning, skeppets skärvor oräkneliga, ett krossat krus.