vi

stämningen var outhärdlig redan innan du sa att min profil blivit mjukare jag lämnar rummet och lägger mig med magen mot en klippa höstsolen över strand med hundar som springer och män som vrålar efter sina drakar som gör som de vill i vinden jag vill inte ha det så här jag vill köpa ditt hus och flytta in i det utan att flytta ett ting jag skulle fortsätta fylla på barskåpet flaska för flaska inte lyssna på något annat än din frus lp-skivor dina ljudupptagningar från 60-talet av din mor som berättar om det vardagliga jag ska alltid ha havregryn i sockerkruset och jag ska alltid lämna och bli återfunnen och aldrig något annat det är outhärdligt du säger att min profil mjuknat men din mun är alltid öppen och nu fräser vågorna under höstsolen och männens drakar mitt ansikte är syntetiskt alla människor som möter mig och tror de känner mig alla videoskärmar som fyllts av mitt ansikte för att det liknar någon annans kanske allas i sin assymetri sin mjukhet men aldrig i profil jag ser rakt på dig men du möter någon annans gullas med det är patetiskt höstsolen är varm som sommaren ljudet klassiskt det går inte att komma ifrån det du har många små lärljungar märker jag var det enda jag sa och sedan flera veckors paus och sedan sa jag ketchupeffekten samtidigt som du iakttog mitt minspel stämningen var olidlig om du åtminstone hellre lämnat mig det var inte meningen att det skulle bli så här jag gråter mjukt och solen bor i havet och männens drakar i himlen klippan är kall men stranden porösare det enda jag inte lämnar är mitt ansikte som andra limmar dit du ser inte mitt ansikte för din mun är öppen men ändå ska du tala om det jag vill inte ha sand i skorna det vore outhärdligt jag vill inte fly för också det är en stämning som jag inte klarar av mitt hår är fullt av din cigarettrök jag vänder mig från klippan tuggar ett strå mellan tänderna ljudet är så klassiskt som flera människors andetag i kanon vill du ha det så här vill jag fråga men du har redan lämnat rummet kvar är bara ditt syntetiska ansikte