Sorry and please

Du kramar mig. Kanske för att du brukar krama människor du möter och som du tycker om. Kanske för att vara tydlig. Med att du tycker om mig. Men inte på ett romantiskt sätt. Hej. Kram. Jag ser dig.

Kanske för att du själv behöver en kram. Du ser trött ut. Har en ledsen grundton.

Kramen är mjuk. Och lätt.

Jag lutar mig lite för långt åt sidan, hamnar mer mot din arm, eller hålrummet mellan den och din bål, än i din famn. Jag släpper. Du håller kvar din ena arm, som rör någonstans vid min höft, men ändå på ett tydligt icke-romantiskt men också icke-faderligt sätt, lite som om vi dansade.

Jag tror inte att du skulle hålla kvar på samma sätt om jag också var en man. Du håller kvar som för att säga något. Vara tydlig. Eller få kontakt. Omsorg. En ömsesidig tröst. Kanske mest som en dans?