den oförbätterliga ateisten kommer ut som pseudo-religiös 1

Jag har alltid haft svårt för den oreflekterade religionen. Det vill säga, den som härskar över människors liv utan tanke. Jag menar både religionens och människornas tankar. Den icke-tänkta religionen, den icke genomtänkta religionen. Den religion som inte reflekteras i handling. Den religion som inte reflekteras över, reflekteras i.

Den religion jag söker, sökt och kommer fortsätta att söka i min omgivning – jag kommer att finna den ibland och här och var, så som jag har gjort förut – är en reflekterad religion. En religion som det tänks tankar över, kring och med och genom. En religion som återkastar det som ges, ger igen det som kastas. Men mer än så.

Jag menar religion som något som finns ibland oss alla, den är här med oss, den är oss. Det är bara genom samspelet oss emellan – människor och människor, människor och jord, människor och ord – som den kan skapas, och återuppstå. Det är i de många speglingarna, som den finns. Den är inte det som avspeglas. Den är i avspeglingarna. Religionen är reflektionen.

Och liksom allt är reflektion, spegling, kastning – fram och tillbaka, du och jag, här och där: alla, överallt – är religionen allt. Allt är religion, för allt är förbundet, hänger ihop, reflekterar vartannat.

Också refererar. Jag vill ha en religion som refererar, inte till bibelord, och inte till verkligheten. För allt är verkligheten, allt är ord. Men en religion som länkar vidare – varken uppåt eller nedåt, utan fast och framåt, utan riktning, men med styrka och flexibilitet. En religion som det refereras till, för att det enda vi gör är att referera. Relatera till varandra, till allt som är. Säga om det. Säga det igen. Referera det.

Min religion är referat och reflektion. Den är tanke, ord och handling. I ett. För tanken kan inte skiljas från ordet och ordet kan inte skiljas från handling och handling kan inte skiljas från tanke. För allt är oskiljaktigt. Allt är avhängigt, gängat, gängligt, tillgängligt och förgängligt.

Min religion måste vara en tillgänglig religion. Den ska inte finnas nära, den ska vara det som är. Det som är, är den. Religionen måste också vara tillräcklig. Den måste räcka till. Jag menar nu att den ska räcka ut, att den ska nå – fast det saknas begrepp som nära och långt ifrån – och den ska räcka. Räcka över något, och räcka till, vara nog. Tillräcklighet. Tillgänglighet.

Det är sådana ord, jag vill att min religion ska reflektera. Den ska vara reflektionen av dessa ord. Den är dessa ord. Dessa ord är den religion jag tror på, den jag söker, i en aldrig slutande process, i en slutlös tankegång, som är en lovsång som inte är krattad. Men som solljuset reflekteras i. En gång med kiselsten som glittrar mot sommarhimlens ljusblå velourfamn. Sådan är min religion. Den jag inte tror på, men den som jag reflekterar. Den som reflekterar mig, som i min tur reflekterar människorna omkring mig som reflekterar människorna omkring dem, som reflekterar tillvaron, som reflekterar människorna, som reflekterar orden, som reflekterar människorna, som reflekterar tillvaron.

För spegelbilden är varken mer eller mindre det som är, än det som är dess upphov. För reflektion förutsätter dialog, studsningar och tillbakastudsningar. Blixtsnabba krängningar. Zick-zack.

Min religion är zick-zack. Men mest det som är emellan. Det i mellanrummen. Det som fyller, uppfyller, fyller ut. Det är min religion. Den reflekterande och reflekterade religionen. Den är min. Och din, och din och din, och vår, och deras, och sommaren.