den ständiga ateisten kommer ut som kvasi-religiös 2

GENESIS
tillblivelsen
knuten

I början var allt. Det bara var. Allt. Allt var – i början. Det fanns ingen skillnad mellan något. Det fanns inga kvinnor, det fanns inga män, det fanns inga människor, det fanns inga gudar, det fanns ingen jord, det fanns ingen himmel, det fanns ingen verklighet, och det fanns inga ord, det fanns inga nationer och det fanns inga folk. För allt var. Varsamt fanns det till, var ett, var allt. Allt var så.

Men så hände något: – hur det nu kunde ske, för vad kan ske när allt bara är, är som det är? Något delade på sig; det uppstod splittringar, och splitter, delningar och gap. Cellerna förenades och förlorades. Man reste sig upp och föll. Man internaliserade externaliseringen, gapade, åt, svalde, och gav ifrån sig. Tog in, och tog ut. Andades in, andades ut – kände anden. Det andra. Främlingskapet stod upp, blev till, var. Som en del av alltet infogade sig främlingskapet, schismen, klyvningen, spliten.

Alltet klövs. Men klövs det i två? Blev kvinna och man, människa och gud, jord och himmel, verklighet och ord, nationer och folk? Nej, alltet klövs, och klövs igen, och blev större och mera, växte till ett foster, flera celler i en oändlig multiplikation. Delarna blev hela, helheten delades, många många små, blev ett och allt och stort, och mera än så. Allt fogades samman i sin splittring. Splittringen var ihophållen, ingenting var solitärt. Alltet är alla delar, och delarna är allt, för allt är delar, och alla delar, alla meddelar, delar med sig.

Det förflutna kunde inte frigöra sig från framtiden. Nuet var då och där och allt. Allt var nu. Nu var allt. Det fanns inget före, och det fanns inget efter. Allt delades och skildes, och höll samtidigt ihop. Ju mer som uppdelades uppgick i alltet. Tiden var inte. Början kunde inte skiljas från slutet, mitten kunde inte skiljas från änden. Och samtidigt fanns de, och stod tätt intill varandra, kände skillnaden genom att hänga ihop, vara tillsammans. Vara med varandra.

Det fanns många. Alltet var pluralt. Början var flera. Det fanns flera början. Det fanns många kvinnor, många män, många människor, många gudar, många jordar, många himlar, många verkligheter, många ord, många nationer, många folk. Allt vandrade och stod still. Allt förändrades och ingenting skedde.

En frukt föll från ett träd, en son från en moder, och något stod upp. Något omslöt, var allt. Allt var. Det fanns inget fel och inget rätt, för allt relaterade till varandra, hängde ihop. Men ingenting var grått; det fanns vitt och svart, och samtidigt var allt bara grått, och alla färger samtidigt. Rött och grönt och gult och blått. Det växte och det spirade, det föll ihop och dog och spirade igen, tog stöd mot alltet, alltet gav stöd.

Ett ark fylldes. En ark fylldes. Men med vad? Och varför. Alla bokstäver var två. A och a, B och b, C och c, D och d, E och e, F och f, G och g, H och h, I och i, J och j, K och k, L och l, M och m, N och n, O och o, P och p, Q och q, R och r, S och s, T och t, U och u, V och v, W och w, X och x, Y och y, Z och z, Å och å, Ä och ä, Ö och ö. Men ingen stod för sig själv. Och det fanns makt emellan dem. Den ena var större, och den andra var mindre, men det var inte möjligt att säga vilken som var mäktigast. Den ena berodde på den andra, den andra berodde på den ena, och de berodde alla på varandra. De kunde bara skiljas från varandra i sin helhet, i sin flerhet. Bilden berodde av avbilden.

Djuren var människor, människorna var djur, djuren var gudar, människorna var jorden, jorden var orden. Allt skapades och allt försvann. Allt var och allt föll, förlorades, gick under och gick upp i ljus. Ljuset var, och mörkret var, och de var tillsammans och i varandra. Det var dag och det var natt, det var en växelsång, en gång. Det avskapades, kopierades, replikerades, delades, blev till, blev flera, blev många, blev ett, blev allt.

Allt var liv och död. Allt var levande och dött. Allt levande och dött var. Var, var, var? Var var varandet? Var var vi? Vi var. Tillsammans var vi allt. Allt var vi tillsammans. Början och slutet, allt i ett och ett i allt. Mitt ibland oss. Gudar, jordar, mark, land, kön och celler, förtryck, förryck, strukturer, plan och planer. Det började. Allt började så. Det tog slut, men fortsatte ändå. Allt var, slutet stod bredvid början, hängde ihop, kunde inte finnas till ensamstående, ensamliggande. Tillsammans. Alltsammans. Var, blir, är. Vi, bokstäverna och jorden, vi gjordes och vi gör. Det främmande blev alltets pendang. Omslut.