gammeltext

”En oskuld att gråta över.” (Marguerite Duras, ”Den unge engelske pilotens död”, s. 125, Glänta: 3-4.10)

Jag vill bara glömma den dagen. Den dagen för exakt ett år sedan. Jag vill glömma den, trots att jag vet att jag alltid kommer minnas den. Den kommer alltid få mig att gråta. Den kommer alltid vara så talande för vem jag är, vem jag kanske en dag har varit.

Det var en het dag, som alla andra dagar i kolonin. Det var en söndag, som alla andra dagar. Jag hade varit ute och gått i morgontimmarna, i skydd av nattregnets kvardröjande svalka.

Jag hade hittat en ny stig, ett helt nytt område, som öppnade upp ett gap av obebyggt land, små skjul, skräp, och så en å. En grön å. Jag hade försökt hoppa över den, men misslyckats. Jag hade landat i vattnet. Min sko, det kan ha varit en sandal, en gyllene sandal, hade blivit blöt, kippande. Jag hade varit rädd att något skulle ha trängt in i mig under den korta sekunden under vattnet. Jag hade varit rädd att en tropisk larv skulle ha smitit in genom min fotsulas hud och in i min kropp, för att simma runt i mitt blod, i min kropp för alltid. Tills den upptäcktes, och långsamt fick rullas ut ur min kropp. Långsamt, långsamt så att larven inte gick av och flerfaldigades inuti mig.

Jag hade gått hem, bytt kläder, och sedan knackat på hans dörr. Han hade inte öppnat. Det hade varit för tidigt, det hade varit alldeles för tidigt, men jag hade inte förstått.

Jag knackade igen, en andra gång. Den här gången öppnade han. Han var orakad, bakfull. Avmätt mötte han min blick. Min. Afrikanska flickvän är här, sa han. Och dörren gled upp ytterligare, en smal svart kvinna stod bredvid hans feta, bleka kropp. Jag minns inte hennes namn. Jag vet inte ens om han talade om det. Trevligt att träffas, sa hon, höll kanske min hand. Min skära svullna hand.

Jag dog. Allt i mig dog.

Kvinnan gick sin väg med fulla händer. TV:n var blå och visade bara djuphavsbilder. Blått, blått, blått, blått. Hajar med vassa tänder. Det var utan ljus, utan mörker. Allt var blått.

Jag drack kaffe ur en alldeles för stor kopp. Jag skrek inombords. Drucken av allt satt han i en fåtölj. Ordlös.

Det var alldeles för varmt. Kanske var elektriciteten borta och luftkonditioneringen av. Jag reste mig upp och öppnade balkongdörren, gick ut på den, men föll.

Jag föll på balkonggolvets sten, en våt fläck låg kvar från nattens regn. Jag föll, som en stumfilmsfigur föll jag utan att ta emot mig. Ned på knä. Det gjorde så ont. Mitt knä gjorde så ont.

Han försökte lyfta upp mig, hela jag ryckte till. Jag började skratta och jag skrattade, och sa: ja, ja, ingen fara, jag ska gå hem nu. Och jag gick hem och skrattade – grät. Jag grät okontrollerat, sönderrivet, utan slut. Mitt knä blånade, hela knäskålen och en krans omkring alldeles blå, blå.

Jag rev sönder allt, jag ville aldrig mer något.

Jag grät för all min oskuld. För all min oskuld i hela världen. För all min oskuld. För den tio år äldre vita mannen, för den fem år yngre svarta kvinnan. För pengarna emellan dem. För pengarna emellan dem. För haven emellan dem. För mig emellan dem. Jag var emellan dem. Jag hade inte förstått det. Det hade varit uppenbart.

För den skullen grät jag. Jag grät i ett helt dygn. Jag lämnade huset, gick ut och var i en annan stadsdel. Där unga pojkar i grupp sprang förbi mig, med glittrande knivar. Jag grät i ett helt dygn. Jag kunde inte sluta. Hela dagen grät jag, genom eftermiddagen, kvällen, natten. Framåt småtimmarna öppnade jag fönstret, såg mig omkring genom nattregnets skval, och släppte sedan ned en av de välvda lerkrukorna mot marken. Sju meter ned föll den, krossades. Jag såg jorden rinna ut bland spillrorna. Och jag hade inga tårar kvar. Och jag somnade.

Det var ett år sedan nu. Och jag börjar glömma, för allt jag vill är att glömma.