gammeltext

Du,

minns du när vi satte oss på tåget och for till en stad vi aldrig varit i, en stad som låg fyra timmar bort och långt från allt? Jag vaknade med det minnet nyss.

Eller, egentligen inte alls minnet.

Jag sov alldeles nyss och jag var i den staden, vi var i den staden. Du var med mig, det vet jag. Men jag såg dig inte, du syntes inte. Fast du var där, jag förnam känslan av dig. Förnam dig som jag gör just nu, när jag skriver det här.

Förlåt för att jag skriver det här, jag skyller allt på att jag vaknade nyss.

Vi var i den där staden. Minns du den? Det var höst och ljusgröna lindlöv och trådbussar. Det fanns trådbussar där, ”det finns ju inte trådbussar”, minns jag att vi tänkte. I min dröm satt vi i en trådbuss. Vi for förbi alla bostadsområden med gator som musikinstrument. Sätena var fyllda av människor som talade ett språk jag inte förstod – eller som vi inte förstod. Jag vet inte om vi åkte buss på riktigt, då där, när vi var där. Gjorde vi det?

Men nyss gjorde vi det. Du och jag, vi åkte trådbuss i den där staden och omkring oss – känslan av oss, jag såg inte våra kroppar, hörde inte våra samtal (alltid dessa samtal, du vet, jag kan sakna dem – det här är något annat) – omkring oss satt människor vars tal vi inte kunde begripa.

Vi åkte bara i den där trådbussen. I en evighet åkte vi i den där trådbussen. Dallrade fram och hörde människornas dialoger, snack, prat – som något annat än just dialoger, snack, prat. Och så gatornas namn. De minns jag tydligt, kanske fanns de på riktigt? Bastubestigen, tvärflöjtsgången, saxofongatan –

Och allt var så där lindlövsgult, ljusgrönt, drömskt förstås. Fast det var drömskt redan när vi var där. Minns du det?

Vi gick ju bara rakt ut ur salen och sammanhanget och vardagen och sa varandra, nu är det tid, och så satte vi oss på det där tåget och for så långt vi hade råd. Fyra timmar. Där vi bodde var det gråvinter, i staden var det bara höst. Förhöst, vackerhöst. Det hängde en kristallkrona under en bro.

Jag skulle aldrig göra något sådant nu. Skulle du det? Jag vet så lite om dig nu. Då trodde jag att du visste allt. Och att jag visste allt, förstod.

Men det där språket. Varför tror du att jag drömde att vi inte förstod deras språk? Jag kan inte begripa det nu. Och den där trådbussen? Drömmen, staden, du – ja. Men trådbussen, instrumenten, människornas främmande ljud, tilltal, till varandra. Men aldrig till oss –

Förlåt för att jag stör dig. Jag borde inte alls skriva det här, inte för min egen skull heller. Jag borde –

Men, du vet. Jag tror jag saknar det vi hade. Det har inte alltid varit så. Det är bara nu. Jag saknar det.

Jag saknar trådbussen, det ljusgröna skenet, det okända sorlet. Dig, du