gammeltext

Kom så går vi hem

Här är Dayo och Ola. Nu går de hem. De öppnar knirrknarrdörren ut mot gatan och kliver över tröskeln. De har varmmössorna och stickvantarna på sig.

Ute är luften kall men mjuk. Himlen är rosa som mannagrynsgröt med mjölk och lingonsylt. Och snön blinkar litegrann.

Nu går de hem. Snövallarna är ullgulliga och bulliga och som moln som trillat ned. Men de är jättehårda! Och små små stenar har fastnat inuti. Ola stannar och tittar nära.

Näsan nästan snuddar snön och pluppipluppiplupp. Det är fullt av små svarta prickar i snön. Ögon. Ett snömoln med tusen svarta ögon. Ett snömoln med tusen svarta ögon som vaktar trottoaren?

Grus, säger Dayo. Så att vi inte ska halka på ändan. Ända är samma som rumpa.

Nu trampar Ola och Dayo vidare. Himlen byter färg fort. Nu är det nästan mörkt. Blåmörkt.

Men där är något på marken. Runda orangea grejer. Ola tittar och fattar inte vad det är. Ola frågar Dayo. Men Dayo vet inte heller. Smågrejer. Kanske tuggummin som något tappat ur sin lilla ficka?

Gatlampsljuset är också oranget. Oranget som apelsiner säger Dayo.

Ola tänker på apelsiner. Och apelsinsaft. Och på apelsinklyftor som är som båtar. De kan få åka i mannagrynsgrötssörjan. Orange och ljusrosa. Det blir snyggt.

Dayo och Ola är framme.

Gamla guldknoppen på dörren blänker. De går in och snön på skorna smälter i trappan. Det luktar paprika och stekt kött här. Och parfym. Som blommor. Fast det är mitt i vintern.

Hej då Dayo och Ola.